Krönika: Som en djupfryst nilaborre

Det hann bli några dagar med långa, vassa skär över sjön Lommaren och med minus tio mot kinderna. Det hann njutas en del. Och jag kom att tänka på en historia som jag hörde en gång. Det var en Skellefteåbo som var på besök i Dar es-Salaam och blev hembjuden till en familj. Det blev inte oväntat prat om skillnader mellan Tanzania och Sverige och Skellefteåbon beskrev ingående det västerbottniska vinterhalvåret med mörkret och kylan. "Hur kallt kan det bli?" frågad någon. "Ja, minus tjugo är inte ovanligt", sa Skellefteåbon. Mannen i värdfamiljen stirrade på svensken under några tysta sekunder, sedan försvann han ut till köksregionerna och återvände efter en stund med en djupfryst fisk i handen. "Så här, alltså", konstaterade han och höjde nilabborren (eller vad det nu var) i luften. Vi präglas mer eller mindre av de landskap och klimatförhållanden som vi växer upp i, de bestämmer oss i olika omfattning, sätter spår av varierande djup. För egen del tänker jag på min barndom som en enda lång marinering i norrbottnisk vinter. På gott och ont, förstås, som det mesta. Men präglad är jag, inte tu tal om det. Där jag bor nu kan jag inte minnas att jag varit med om minus tjugo. Sällan är det kallare än minus fem. Och det är jag för det mesta tacksam över. Jag har frusit så det räcker. Jag har kämpat nog med nylonstrumpor i krogköer och barhuvad med nyfriserade frisyrer på väg till teatrar och konserter. Jag har svurit tillräckligt över bilar som inte startar och fingrar som stelnar när skidbindningen måste fixas. Jag har många gånger tänkt på det orimliga i situationen. Jag har då och då känt mig som en djupfryst nilabborre. Ändå. Där på Lommaren. I nysnön, med vinden bitande i nästippen. Med en blek januarisol i ögonhöjd och ett stillastående landskap i alla upptänkliga och oupptänkliga nyanser av vitt omkring mig, sprider sig ett välbehag genom mina lemmar. Det kommer inte som en överraskning, inte alls. Jag kan det här. Jag vet att vara i det. Jag vet att andas i det. Det är rent och enkelt. Det är tydligt och fattbart. Vid Sundsta vänder jag och inte ens hemvägen är svår. Hemvägar är ofta svåra. Men det är en annan historia.

Krönika: Som en djupfryst nilaborre

Vintern kom. Och det med besked. Det hann bli såväl snö och täckbyxor som kaffetermos och skridskoisar innan den drog sig tillbaka.