Krönika: Sluta upp med det där sopandet

En liten löftesrik hetta har plötsligt slagit till här under senvåren och försommaren. Det har skett på tisdagar i Dagens Nyheters kulturbilaga och gett en del ekon på andra tidningssidor. Det handlar om några parallella debatter som bitvis har tangerat varandra. Om barn- och ungdomsböcker har det debatterats. Om instrumentalitet och konstnärlighet. Om adaption och propaganda. Om gränser och om vem som sätter dem. Jag har själv blandat mig i med ett inlägg om begreppet "ungdomsbok", om den förhärskande samsynen som råder och som jag förvånas över. Hittills har ett tiotal debattörer varit inblandade och två veckor i rad fanns på barn/ung-sidan ingen plats för recensioner och andra artiklar. Jag kan inte påminna mig att det har hänt tidigare och jag välkomnar verkligen lite korsdrag i det litteraturens rum där barn- och ungdomsböckerna håller till. Jag tycker nämligen att det blir lite sömnigt där inne ibland. Lite ängsligt. Lite fegt. I ett av inläggen i Dagens Nyheter menade debattören att barn- och ungdomsböcker visst tas på allvar. Att de i dagens Sverige är omhuldade på ett helt annat sätt än tidigare. Min ryggmärg reagerade genast på ordet "omhuldade". Omhuldad litteratur. Jag ser något omhändertaget framför mig. Något omstoppat, uppmjukat och ofarliggjort. För ett par år sedan var det populärt att tala om "curlingföräldrar", föräldrar som sopar banan för sina barn, som slätar ut ojämnheter och röjer undan alla hinder för framåtskridande. På grund av detta "curlande" skulle barnen då riskera att bli osjälvständiga och oförmögna att hantera motgångar på egen hand. Ibland tänker jag att samma faror lurar i vassen inom barn- och ungdomsboksvärlden. Att det "curlas" lite för mycket där också. Visst, det är fantastiskt med alla som arbetar med att sprida barn- och ungdomsböcker till unga läsare. Och utan deras tjänster, är vi i vår tur många som skulle behöva hitta andra påhugg på grund av uteblivna författarbesök på skolor och föreläsningar för pedagoger och bibliotekarier. Men samtidigt. Böckerna och författarna framställs emellanåt som så goda och nyttiga, att jag får lust att skrika rakt ut: Stryk inte bara medhårs. Ge litteraturen det motstånd den förtjänar. Och sluta upp med det där sopandet. Självaste konsten finner man ändå sällan i de mest städade hörnen.

Krönika: Sluta upp med det där sopandet

Äntligen lite korsdrag i den litterära debatten, konstaterar författarinnan Katarina Kieri i sin krönika i Norrbottens-Kuriren.