JAG SATT I köket med en kompis när Idol-Agnes senaste pop-plåga On and on spelades på P3. Förutom att jag satt och irriterade mig i tre minuter och 40 sekunder på hur ofräscht det alltid blir när en meningslös artist ska försöka göra popmusik av elektrohouse, så väckte det en massa tankar om att det vore dags för både musikkritiker och oss vanliga populärmusik-konsumenter att skrota det här med genretänk inom musik. När jag gick på mellanstadiet och var påväg till lill-Ica på Björx med Inner Circle och Mariah Carey i min Walkman så var allt redan kategoriserat och klart. Inner Circle gjorde reggae. Mariah Carey gjorde pop. Konstigare än så var sällan populärmusik, i alla fall inte i mainstreamgenren, alltså det som stora radiokanaler spelade och det som de stora tidningarna skrev om. 2000-talets signum har väl i stället varit att bryta ner allt det där. Men varken musikkritiker, itunes eller popmusik-konsumenterna verkar hänga med. I och med nedladdning, musikprogram för din laptop som kostar en veckopeng och uppfinningar som Youtube så kan i dag en ung musikproducent eller blivande artist botanisera i allt hon vill, när hon vill. Allt är inom räckhåll, allt kan influera en. Och det märks. Bara så kort tillbaka som ett decennium sedan så var ens populärkulturella värld så mycket mindre. Medan man fortfarande var tvungen att köpa skivor så höll man sig också till en genre, om man väl blivit intresserad av den. Två skivor i månaden var vad man hade råd med, och då fanns det inte plats för konstiga utsvävningar. Om man hade tur fanns det en faster eller kusin som intresserade sig för någon annan genre. Man kunde kopiera band, intensivlyssna och lusläsa omslag medan föräldrarna drack kaffe och pratade om det senaste 24-karat-avsnittet vid köksbordet. Men det var även annat än själva musiken som var annorlunda då. Man höll hårt på det som var sin grej, släppte aldrig in någon för enkelt i cirkeln. Gillade man pop syntes det i varenda klädkod på ens högstadiekropp. I dag är det inte ens så. Hiphoparna klär sig som hipsterspojkarna, fast med new era-keps som attribut. Hipsterflickorna klär sig som elektrogudinnan Karin Dreijer och Brolle Jr klär sig som Elvis medan The Boppers klär sig som Hellacopters. Madonna är fortfarande, 20 år efter sitt experimenterande med discomusik, en popartist - även fast hon anlitar Timbaland och Pharell för att producera hennes nya skiva. Agnes blir inte heller mindre pop för att schlagerbryggan innan sista refrängpaketet nu innehåller typiska elektrohouseljud. Så varför envisas vi med att påstå att genrer fortfarande har någon betydelse? En skivrecension i tidningen vinjetteras fortfarande under "pop", "hiphop", "världsmusik" eller något så intetsägande som "dans". I USA är den största populärmusiken för tillfället rnb. I Europa är det dansmusik. Båda genrerna har fått sitt definitiva erkännande av massan genom att stora artister skrivit poplåtar med dem som grundstomme. Så om den sista anledningen till att vi fortsätter att dela in allt i smala genrer är att vi inte kan greppa vad som är vad bland alla nya band, så tycker jag vi tar och slutar exakt nu.
