Givetvis är dessa funderingar om skapande än mer aktuella så här i tider när Nobelpriset i litteratur delas ut. För hur är det möjligt att vissa människor besitter denna förmåga att beröra så djupt att det faktiskt gör skillnad.
Ibland föreställer jag mig hur det skulle vara att göra en djupdykning i en nobelpristagares hjärna och följa skapandets process från början till slut. Kanske skulle då min nyfikenhet på hur exempelvis högaktuelle Tomas Tranströmer hittade orden till den fantastiska bilden Vi är på en fest som inte älskar oss, kunna stillas något.
Ni vet ungefär som i den skruvade filmen I huvudet på John Malkovich. Först skulle jag, precis som i filmen, hitta in i nobelpristagaren hjärna och sedan undersöka om det är möjligt att lära sig något om skapandets väsen genom iakttagelser på vetenskaplig grund.
För kanske är det så att skapandet, som är liktydigt med förmågan att göra skillnad, finns samlat på ett ställe i hjärnan som vi andra aldrig hittat nyckeln till.
Tänk om mer kunskap om hjärnan skulle skapa fler genier? Eller är det så att kreativitet och skapande bara bygger på strävsamhet. Är det kanske slumpen, eller förutbestämt. Finns det en planet med kunskap, ord, bilder, kreativitet och vishet som bara vissa kan/har möjlighet att åka till.
Tankarna kan verkligen skena och hoppa bock. Därför blir jag extra glad när jag läser senaste numret av Ord&Bild som särskilt uppehåller sig vid skapandet. Här berättar författarna Birgitta Trotzig, Steve Sem-Sandberg, Ann-Marie Ljungberg och Sara Stridsberg hur deras skrivprocesser sett ut. Exempelvis berättar Birgitta Trotzig, i en återgiven intervju från 1982, att det första som fanns av hennes första roman Sjukdomen var en bild av en båt i starkt, vitgrönt strålkastarljus.
Sara Stridsberg vittnar också om att det var bilden, konkret några bilder av konstnären Annika von Hausswolff som påbörjade skrivandet av romanen Happy Sally, medan Steve Sem-Sandberg menar att skrivandet alltid börjar med en känsla av tvång eller trängsel. Bilderna kommer senare.
Ingen av dem tror till fullo att det går att tänka ut en roman i förväg. Skapandet verkar snarare ha ett eget väsen, med eller utan ärende. Även Ann-Marie Ljungberg, som säger sig vilja hålla skapandet på den mest basala nivån, menar att det ur ingenting plötsligt uppstår någonting.
Den som söker och kanske någon gång hittar skapandets förklaringsmodell, förpackar och erbjuder till försäljning i snygg burk, blir troligen ganska rik.
Men någonstans känns det trösterikt att det inte finns en enda förklaringsmodell utan att skapandet vilar på en sorts osäkerhetsprincip. Allt är inte uttänkt. Det finns plats för det oförutsedda, magin. Eller kanske Big Bang.