Jag har tidigare inte förstått varför fans klagat på filmbolagen för uppföljare till fantastiska filmer. "Ni förstör minnet av den första filmen när ni gör en dålig uppföljare", har det hetat. Men jag har alltid känt att mina upplevelser av de ursprungliga filmerna varit intakta - ända tills nu. På några år har två män med skägg totalförstört de två filmserier som betytt mest av allt för mig när jag var barn - Indiana Jones och Star Wars. Om ni någon gång ser mig hänga läpp på stan är det för att jag går runt och tänker på katastrofen Indiana Jones och kristalldödskallens rike. Mitt liv var helt och hållet bekymmersfritt innan George Lucas och Steven Spielberg bestämde sig för att göra nummer fyra i serien. Det sårade mig djupt att se barndomshjälten Indiana Jones med ett slappare piskgrepp. Jag är inte längre samma människa. Nu har jag plötsligt insett faran från uppföljarna. De är lika farliga som Darth Vaders laserstråle som dödar planeter (befolkningen på Alderaan, må de vila i frid). Det mörka uppföljarhotet lurar ständigt runt hörnet. Exempel! Ni kanske känner till att det finns en roman som är en direkt uppföljare till Forrest Gump (av samma författare, Winston Groom, som skrev originalet). I uppföljaren Gump & co ramlar Forrest Gump igenom 1980- och 1990-talen på samma sätt som han gör i ettan. I tvåan kraschar han Exxon Valdez, förstör Berlinmuren och krigar i Irak. Jag hoppas att den filmen aldrig någonsin görs. Det finns ingen chans i världen att någon (inte ens ursprungsregissören Robert Zemeckis) skulle närma sig ettans kvalitet. Ibland sker "movie magic" där alla beståndsdelar faller på rätt plats. Det är väldigt sällan den magin går att upprepa. Jag stör mig inte nämnvärt på uppföljare till intetsägande filmer, som Natt på museet. Däremot blir jag lite oroad när jag hör rapporter om att Terminator Salvation ska suga. I och för sig gjorde Jonathan Mostow en halvdan Terminator-uppföljare 2003. Därför har jag anpassat mig till att den filmserien kommer att köras i botten. När lammen tystnar känns inte heller som det där kriminalmästerverket som det var när Jonathan Demmes film kom 1991. Har ni sett Hannibal Rising? Inte? Bra! Den får de halvdana Hannibal och Röd drake att framstå som briljanta. Vad är det som gör att vi ständigt får en stor och fet skörd av kassa uppföljare? Jadu. Det handlar förstås om pengar. Vi är dumma nog att gå på usla filmer. Ibland går jag och ser dem bara för att få konstatera hur kassa de är.
