Nä, nu blev det tråkigt, nu pratar vi om mig i stället. Så brukar en jag känner säga och jag är inte större än att jag snor det.
Förra veckan var märklig. Först spelade jag på Augustprisgalan och på första raden satt kulturministern och förstod ingenting, antar jag. Alltså, för att hon inte verkar göra det i största allmänhet menar jag. Senare spelade jag på Nyhetsmorgon och Carl Bildt var där. Såg mig i ögonen och sa "Tjena" på sin halländska.
Efter det första tillfället skrev jag en statusuppdatering, något i stil med att jag ville duscha varmt och länge men antagligen aldrig skulle känna mig ren igen.
Sedan, efter Nyhetsmorgon, spelade jag på Teaterhögskolan i Luleå och körde mitt vanliga tugg om Alliansen och det, när jag kopplade ihop dessa två händelser och tänkte att det var konstigt att jag inte hade gjort det tidigare.
Innan Augustprisgalan hade jag skämtat om att "göra en Sid". Ni vet, han sjunger My Way i The Great Rock N Roll Swindle och går lös på kungafamiljen. Men det skulle jag förstås aldrig göra. Och jag duschade såklart som en vanlig människa efter Augustprisgalan. Hyrde Super 8 på hotellteven och mådde rätt bra. Hade frukostmöte med skivbolaget morgonen efter och kände mig lite proffsig.
Men det är ett problem det här. För mig är det det. Jag har många problem, det ska erkännas, men det här är ett av dem. Det finns ett engelskt uttryck: put you money where your mouth is. Det går lite hand i hand med svenskans inte helt orimliga krav på att leva som man lär. Och tänkte på något jag läste i DN häromdagen, att det är svårt att välja en del av ett argument, särskilt om man är lite sådär rättrådig som jag har en tendens att vara. Det är svårt att bara äta kött ibland, det är mycket enklare att helt enkelt bli vegetarian, trots att man ändå gör något som är lite bättre för djuren än att bara äta dansk fläskfilé och kyckling uppfödda på ytor stora som Rubiks kub. Jag tänker att det är fåfängt, på sätt och vis. Man blir vegetarian för andra människor, inte för djuren i första hand. Man vill vara tydlig med att man gjort ett aktivt val. Och det är ju bra.
Jag är inte vegetarian, kanske jag bör tillägga nu, och jag bryr mig ärligt inte så mycket om var mitt fläsk är producerat. Detta moraliskt tveksamma är inget den här texten handlar om. Jag vill bara lägga korten på bordet. Men det här vad man gör och vad man står för är intressant, kanske ännu mer för mig som tänker på bland annat det hela tiden. För att jag hela tiden konfronteras med det. Det blir så när man valt offentligheten som arbetsplats, lite grann. Och det är ofta ett surt äpple man får bita i.
Jag tänker så här: Det finns ingen himmel och det finns inget helvete. Så för efterlivet spelar det jag gör ingen roll alls. Helt enkelt för att det inte finns något liv efter detta. Och eftersom jag hatar karriärism så kan jag lika gärna sätta min egen trovärdighet på spel, lite för att testa åtminstone den gränsen. Men att det i sin tur är en helt annan form av trovärdighet: att ingen på förhand vet vad jag ska göra eller hur jag ska bete mig.
Och jag vet inte, men jag hälsade tillbaka på Carl Bildt, fast jag avskyr det han står för, till exempel, för att ta något dagsaktuellt, hur han handskas med de svenska journalisterna som sitter fängslade i Etiopien. Jag hälsade tillbaka med hänvisning till vanlig hederlig hövlighet. Och samma med hon, kulturministern. Vad hade det gjort eller hjälpt om jag hade gapat något oförskämt innan, under eller efter jag spelade Asterism & Obelsik på Konserthuset? För hur mycket anarkist jag än må vara så lever jag ju i det här samhället som alla andra och vill åtnjuta samma förmåner som alla andra. Jag är lite beroende av att föra mig i möblerade rum. Precis som alla andra är.
Men tydligen mår jag alltså lite dåligt ändå, duschen jag tog på hotellet var kanske inte varm och lång nog. Så jag skriver det här i stället. Dock oklart om det är för att rentvå mig, eller för att förklara varför jag är lite smutsigare än tidigare.