Vi som älskade varann så mycket.
Första gången jag såg filmen satt vi i ett vardagsrum. Året måste ha varit 1978, möjligen 1979.
Ettore Scolas film hade kommit redan 1974, men det här var före nedladdningarnas, videons och dvd:ernas tid så vi odlade tålamodets konst. Men inte längre än att vi alltid fann på råd. Någon var alltid med i någon förening och när längtan var som störst kunde saken till slut ordnas i ett folkbildningsland där kvalitetsfilm distribuerades i mindre format. Det blev Vi som älskade varann så mycket som hemmabio, med surrande projektor riktad mot ett lakan fäst med häftstift på väggen. Själv var jag 22, kanske 23, och bar på en storslagen känsla av att stå på tröskeln till livets alla möjligheter. Ändå, eller var det kanske just därför, fångades jag helt av Scolas storslagna, varma och roliga vemodsskildring av de fyra vännernas - tre män och en kvinna - livsresa. Av att se dem åldras, göra val, förlora illusioner, förändras. Som viskades visdom in i mitt öra där i vardagsrummet till tonerna av den mest fantastiska italienska filmmusik, signerad Armando Torvajoli. Inte blev det hela sämre av att Ettore Scola såg till att hylla den italienska efterkrigsfilmen och hjältar som De Sica och Fellini. Den senare lånade ut sig själv och Mastroianni för en scen vid den berömda fontänen i Rom, där man tydligt kan se en Anita Ekberg vada ut i vattnet. De Sica finns med på gammal journalfilm när Nicola Palumbo - gängets intellektuelle cineast och anarkist - efter många år av kamp slutligen får bekräftelse på att han inte svarade fel i ämnet film i Kvitt eller dubbelt. Den gången hade han kunnat bli en rik man, kanske återförenas med sin familj, men visste kanske lite för mycket och svarade verkligen på frågan i stället för att ge det förväntade svaret. Tröstpriset blev en Fiat 600 som ilar genom filmens gator, mer och mer skamfilad allt eftersom åren går. Tidsmarkörer kan se ut på olika sätt, tänker jag när jag 30 år senare enkelt klickar ner en ny dvd i spelaren. Lagligt och rejält, filmen har nyligen kommit i nyutgåva. Vardagsrummet är ett annat, det har hunnit rinna en del vatten under livets broar. Ändå ser jag filmen med samma ögon som den där allra första gången. Vet inte vad jag hade förväntat mig. Kanske att jag skulle se andra saker nu, fästa mig vid något annat, tolka annorlunda. Att vemodet skulle kännas starkare, att jag skulle le lite åt det där om att de trodde att de skulle förändra världen medan världen i själva verket förändrade dem, åt det självklara i tanken. Men inget av det där händer. Senare lyssnar jag på Frida Hyvönen. Hör henne i en låt berätta om den allra första kärleken "back in the 90’s", alltså alldeles nyss. Om hur "Frida och Jimmy" dansar tillsammans i "Folkets hus basement" och om hur de senare möts på trappan till hennes hus. Hon med sina pianofingrar, han i full sotarmundering. Samma starka känsla av ett viktigt efteråt. Av vemod. Då som nu. I evighet, amen.