Ett populärt epitet bland småborgerliga mediabaroner är Popvänstern. Ett kissochbajs-ord som plockas fram när en artist med socialistisk agenda skall kapas. Det hela är självklart omätbart barnsligt och berör ett tjugotal Stockholmsjournalister men är ju inte mindre underhållande för det. Tvärtom.
Allt härstammar från rock ´n´ roll-naturlagen Alltid rött alltid rätt, en devis alla artister och musiker måste rätta sig efter om man i någon mån vill åtnjuta respekt hos de kritiker som sätter gällande cred-kriterium. Om man inom politiken alltmer närmar sig mitten för att fjäska upp den växande medelklassen, står vänstern och dess attribut som median för vad som är swag (slang) för musikindustrin. Det dröjde därför inte länge innan modeindustrin anammade detta. Jag minns det som igår när Che Guevara-tishorna började dyka upp på Stureplan, schlagereliten bar Ramones på bröstet och alla var plötsligt punk. Alberto Kordas makalösa porträtt av Guevara hade nu laddats ur som en mainstream-blaffa och man famlade efter hjärtmedicinen.
Det går givetvis inte att rocka under blå flagg, men för mig med arbetarklassrötter långt bakåt i min släkt, och mitt bestående socialdemokratiska Lule-betongrövsarv i bagaget, finns det saker som stör mig med denna popvänster. Framförallt är det föraktet mot just nämnda arbetarklass. Jag känner inte igen mig i beskrivningarna, och bristen av analys varför det finns en arbetarklass uteblir till fördel för förakt och verbal tårtning.
Ett bra exempel är rapparen Promoe, en trustafarian och Didgeridoosblåsande medelklassclown som gärna gör sin morgontoalett på arbetarklassen. Arbetarklassen som i alla tider skildrats som korkad, supande och våldsam får sig en rejäl lavett i låten Svennebanan, men det blir enligt mig bara en koketterande elitistisk Markoolio i dreads, inget mer.
Vi har också baljväxtsproffsen Refused som är ett bra exempel på revolutionär buskis när man åker runt i länder som styrs av politiska partier på både vänster-och högerskalan och tjänar fina stålars, tar emot en blå regerings musikexport-hederspris på plats, och LIPAR över att man fått priset. Åk inte dit då era Djingis Kahn-fans, stanna hemma, grotta i er hängmörat minkkött och spola upp en crustfylla.
Doktor Kosmos bör i korthet nämnas. Studentikosa medelklass-hipsters vars revolutionära potential endast kan jämföras med vad Frank Andersson skulle ha varit för det svenska schacklandslaget. Doktor Kosmos musik utvecklar rök från Maos grav. Mina aversioner bottnar i mitt förakt för elitism, snobbism, sekterism och fejkaktivism i alla dess former. Jag vill gärna tro att jag behållit förmågan att tänka fritt och abstrakt i mitt eget universum. Jag är röd men inte toppslut. Total sekularism och total jämlikhet är medicinen. Vi har provat det andra. Det blev kisskorv. Nu vänder vi blad.