På lördag kväll gick internet sönder, åtminstone den del där jag ville hänga, nämligen på My bloody valentines hemsida. Det var där deras nya skiva skulle dyka upp. På morgonen funkade det som det borde och jag köpte skivan omedelbums. MBV heter den, samma som akronymen för orkestern. Den är väldigt bra.
Rock eller pop? Rock, lätt. I alla fall om man med pop menar musik som spelas i radion, som är anpassad efter konsumentens vilja att känna igen sig. Om det sedan är Solange eller Sommaren är kort är egalt. Det är musik som söker minsta gemensamma nämnaren i så många som möjligt.
Rock, kan man argumentera, handlar om upphovspersonens önskan att uttrycka sig. Medan pop alltså sätter mottagarens upplevelse först.
Det är väl inget fel på det, men jag föredrar rock. Åtminstone enligt den definitionen. Men då bortser man från att mycket pop egentligen är en distansering från rocken, från alltså rockens markörer och ofta testosteronstinna dröm om att få ligga. På ett heterosexuellt vis, med tjejer. Det vill säga, det finns pop som problematiserar, ifrågasätter rock. Och är sålunda lika mycket rock som pop, den bara vill inte vara det.
MBV, bandet, släppte en skiva på 80-talet och en till 1991 och sedan blev det ingen fler. Båda skivorna, framförallt den sista, Loveless, är obestridliga klassiker. Men jag har egentligen bara haft en riktigt helgjuten upplevelse av MBV, och det var en gång när jag var febersjuk och lyssnade på Loveless på jättehög volym och fick hallucinationer.
Det är popmusik, poplåtar, i bemärkelsen vackra ackordsföljder och melodier. Dock inbakade i gitarrer och ljud och oljud. Ganska exakt som hög feber känns faktiskt. Eller snarare som man minns febertopparna efteråt. Man tror inte det är sant. De är lite härligt att tänka på, för man kan inte beskriva dem, men man vill inte heller tillbaka.
Det var så jag uppfattade MBV i alla fall. Det där vaga och undflyende irriterade mig lite. Jag blev lite rädd, tror jag, för det obegripliga. Att man inte kunde få antingen pop eller rock. Och så lyssnade jag lite mer på, säg, McCarthy istället. Och Cramps.
Men det var alltså drygt 20 år sedan. Jag har blivit äldre och mindre prestigelös. Så även MBV. Nya skivan är indelad i tre delar, första är en direkt fortsättning på Loveless feberdrömmar, den andra är sällsynt fina poplåtar och den tredje är något helt nytt, har faktiskt inte hört något liknande, och jag vet inte om jag älskar det för att jag förstår det, eller för att jag helt enkelt inte bryr mig. Men det är väldigt bra, oavsett om det är rock eller pop. Eller framtiden.