Förra helgen var jag på Socialistiskt forum i Stockholm. Åh, det var fint det, det var som förr i tiden. Det var bokbord, där titlar som typ ”Hjalmar Brantings kvinnosyn” trängdes med titlar som typ ”Den arge ungkommunistens revansch” och seminarier om allt mellan hur man, om man, ska försöka sig på att definiera klassamhället utifrån nya premisser och huruvida det finns politisk poesi överhuvudtaget, och om den i sådana fall är till någon nytta. Det var för att medverka i det sistnämnda samtalet jag var inbjuden.
Det var trevligt, men jag vet inte om vi kom fram till något. Fast det är liksom det fina med poesin och diskussionerna därom: Allt räknas, allas röst får höras och sägas emot. Lite som med socialismen faktiskt. Eller i alla fall som med Socialistiskt forum.
Jag är i fyrtioårsåldern, fyrtio plus till och med. Jag minns och saknar när diskussionen rörde vem som hade det sämst ställt, inte som nu, när det handlar om vem som förstör mest för andra. Det fanns en tid, det är inte särskilt länge sedan, då det fanns ett ”vi” och ett ”dom”, men när man diskuterade hur man skulle hjälpa ”dom”, inte deportera dem eller ställa orimliga krav som fast anställning redan innan de kom hit och lärt sig språket.
Jag är inte en politisk poet eller artist på så sätt att jag har lösningar eller förordar ideologier i det jag gör. Därmed inte sagt att jag skulle vara en apolitisk människa, att jag inte har åsikter.
Om det mesta har jag åsikter. Ställ rätt fråga och jag svarar och polemiserar till vägs ände. Jag är lite jobbig så. Men som poet och låtskrivare har jag ett annat ärende: Jag vill koppla ihop grejer som är av mer existentiell art snarare än sakpolitiska. Exempelvis hur allt gick åt helvete när folk började tillåtas yttra sin ogenomtänkta åsikt under falsk flagg. Skriva anonyma hatkommentarer under artiklar på tidningarnas hemsidor. Det är till följd av detta som Sverigedemokraterna går framåt trots att alla ser att de är helt dumma i huvudet. En magisk burk med något äckligt öppnades och den går aldrig mer att stänga. Och burken är magisk för det tar aldrig slut, ständigt fylls den på, liksom underifrån.
Man kan prata sig blind om att rasisterna absolut inte ska få sätta dagordningen, men jag är rädd att det inte spelar någon roll. Burken är öppnad, deras definition är fastställd av alla dessa internettroll och ungefär var tionde svensk medborgare.
Men just den här eftermiddagen i ABF-huset var det som att det faktiskt fanns hopp, och när jag gick därifrån, genom Stockholm med alla tusentals människor som var på väg till olika grejer, och snön och julbelysningen, var det som att jag älskade människorna och Sverige. Trots att allra minst var tionde var en riktigt jävla knallkork.