Efter två arbetsveckor på stolen märkt kulturredaktör har det blivit dags för en mindre summering av intrycken. Inte som journalist främst, utan som främling i länet. Den som är utläning har ju förmånen att betrakta omgivningen från en annan horisont.
I Stadsparken står som bekant ett svin av is. Flera stycken, noga räknat, men det största svinet är så dominant att man inte fäster något avseende vid de mindre. Precis som det alltid är.
Den årliga isskulpturen är en sympatisk tradition, något som också andra städer borde anamma, nu när den nordatlantiska oscillationen tillåter detta. Fast ett så präktigt svin skulle inte bli långlivat i huvudstaden, någon odåga skulle ofördröjligen hacka bort trynet, göra en eländig sfinx av honom. Jag tänker så i varje fall.
De första nätterna bodde jag på vandrarhem. Föreståndaren kom ner när jag tryckte på en ringklocka. På vägen upp i hissen bytte vi några ord om kölden och sen frågade han om jag var travintresserad. Inte direkt, svarade jag. Då vart det tyst. Sen beslutade han sig för att prata trav med mig ändå, det var som att han var inne i det och inte kunde låta bli. Jag fick veta vilken häst som nästan hade vunnit nyss. Det kändes som om det var mitt fel, att jag klappade på porten under upploppet.
Tre fula palmer var målade på väggen i mitt rum, som för övrigt var ett dubbelrum, och det var ju förmånligt eftersom jag bara betalade för en person. Men standarden var inte hög. I taket fanns hemska sprickor. Ibland lät det som om någon satt och borrade inne i kylskåpet; jag öppnade till och med och såg efter. Det var helt tomt förstås. Vad hade jag väntat mig?
Tänker då litegrann på Eyvind Johnson, han från Svartbjörnsbyn. I en ödekåk hittar Olof en försluten plåtburk som han öppnar, inte utan förväntan. I burken finns ingenting, bara en gammal kvist. Johnson kallar det "minnen utan händelser".
Så tom för att inte säga ödslig kände jag mig inombords att jag satte mig i sängen och loggade in på Facebook och skvallrade om vandrarhemmet, publicerade en bild också, det var utsikten från fönstret, fasaden på ett stenhus, inneslutet i ett mörker som växte kring glöden från en ensam lykta på knuten. Var på din vakt, kommenterade en vän. Det där ser ju ut som ett ställe där man blir ihjälklappad i sömnen.
Det vart jag nu inte. Jag håller det faktiskt för otroligt att bli ihjälklappad i Luleå, i varje fall så där utan vidare. Människor är vänliga här, eller rättare sagt: vänligare. Det är faktiskt så. Avståndet till Stockholm är oavvisligt. Förra veckan köpte jag ett par jeansbyxor, gjorde affär med en karl som hade flanellskjorta och talade som Sverker Olofsson. Det här tyget är riktigt schlitstarkt, sade han. Och det var då inget gubbigt med brallorna, det var senaste mode, med fransiga håligheter fram på knäna och allt. Han berömde mitt val, som vilken byxmånglare som helst, men han gjorde det på ett hederligt sätt.
Kan vara lämpligt med slitstarkt tyg i jeansbaken när man verkar som kulturredaktör. Om jag inte sitter på stolen kör jag bil och länet är stort. De senaste dagarna har jag varit i Boden och Piteå och även i Arvidsjaur. Finns ett par utomordentligt feta rakor på nittiofyran, vid Alvik och Rosån, så det gick undan. Korpar såg jag. Och vägsmask, det som på engelska heter roadkill. Vi ska titta på det där med engelska låneord förresten, de opåkallade och avskyvärda. De språkliga mårdhundarna. Skicka in exempel så ska vi hitta på svenska motsvarigheter, efter isländsk modell.