PDOL FÅR TÄNKA OM för nu kommer konkurrensen från Luleåkalaset. Redan i fredags hade runt 22.000 stycken förköp sålts till detta andra Luleåkalas i historien, att jämföras med de cirka 8.000 under förra årets första entrédag. På Ticnets hemsida låg kalaset också tvåa över bäst säljande arrangemang i hela landet, strax efter en derbymatch i Allsvenskan.<BR>Trots att PDOL fortfarande utklassar Luleåkalaset i antal stora artister och creddiga bokningar visade helgen klart och tydligt att nästa år kan bli helt avgörande för vem som i framtiden får titulera sig störst i länet. <BR>Piteå satsade på fler stora artister och dyra entrébiljetter. Luleå på färre artister, men avsevärt mycket billigare entré. Vem som sen står som vinnare får ni själva avgöra. Vid denna krönikas pressläggning fanns ännu inga officiella siffror på publiksiffror från hela helgens Luleåkalas, men det kändes i hela kroppen som att det var ett succéartat andra år. Trots att undertecknad redan långt innan årets avspark klagat en del i denna spalt över en i sammanhanget skral lista av artister. Jag saknar fortfarande creddiga, kaxiga bokningar som skulle ge komplement till familjemagneter som E-Type och Markoolio. Som även ger pop-, rock- och indiefolket anledning att springa benen av sig till biljettluckorna, för fler skäl än att träffa kompisar och dricka festivalöl. Men jag erkänner också villigt, att jag kanske får ge mig i alla fall för ett tag i den frågan. Helgen som gick är också ett kvitto på att den stora massan inte bryr sig ett dugg om vilka indie-demos som Andres Lokko spelar hemma i sovrumsstereon, eller vilka Per Bjurman siar om som nästa stora svenska USA-export. <BR>Den stora massan verkar nöja sig bra med E-type, Markoolio och en Moneybrother på andra svängen med samma skiva. <BR>MATTIAS ALKBERG OCH HANS BD är ett annat kapitel i denna saga om festivalsommaren 2004. Fredagens överfulla Strandtält vittnar också om att de även är stora publikfavoriter hemma i stålstaden. Mattis Tunaskolanpunk på svenska är lätt att känna igen sig i för alla som växt upp i residensstaden. Vart de än har dragit fram i sommar så har hyllningskören stått tämligen enad, vare sig det har handlat om Hultsfred eller Umeå Open. Kuriren har recenserat dem fyra gånger i år. Haft en helsida på nöje inför skivsläppet, och massor av mer därtill. Därav beslutet att inte recensera varken Matti Alkberg BD eller Kristofer Åströms konserter i Luleå denna gång. Hoppas alla ni läsare köper det resonemanget.<BR><BR>I DAG NÄMNS I ALLA FALL Mattias Alkbergs namn med största respekt även utanför trånga indielokaler, och förhoppningsvis får också snart hans Bear Quartet den kärlek de förtjänar av den större massan skivköpare. Jag har sett, recenserat och intervjuat Matti ett antal gånger det senaste halvåret, och det finns givetvis ett antal roliga anekdoter att dela med sig av. <BR>I Hultsfred tidigare i sommar hade jag till exempel kläckt den briljanta idén (tyckte jag själv) att låta Matti och Piteås egen Will Oldham, Nicolai Dunger intervjua varandra, strax efter att deras egna spelningar på festivalen hade avslutats. Vad jag inte hade tänkt på var att 22.30 en konsertkväll så kanske pojkarna inte skulle vara helt spiknyktra. På en överfull backstagerestaurang skulle jag försöka agera lekledare mellan två kompisar, som var mycket mer intresserade av var baren låg, än mina försök att styra upp en läsbar intervju. Några av frågorna som aldrig dök upp i text på nöjessidan dagen efter var: ?Vad skulle du helst välja, att någon spyr eller pissar dig i munnen?? och ett antal andra som inte ens passar sig för tryck i krönikeform.<BR>BÄST UNDER KALASET: Vädret. Sämst: Vart var alla in- och utgångar? Jag höll i alla fall på att bli tokig varje gång man kom tio minuter sent till en konsert för att ingångarna var för få, entréer flyttades från dag till dag och att det var långa köer i de få som fanns.
