Aldrig tidigare har jag varit glad över att vara pank. När andra tittar ner i Dagens Industri så tittar jag upp mot höstlöven. Lucky me, jag slipper lyssna när hästsvansen lägger fram senaste krisplanen som till största del förstås av makteliten. Jag behöver inte heller omplacera mina 35,50 från Swedbank.
Förra veckan blev Obama segrare i amerikanska presidentvalet, vilken lättnad! Dock var gammelgubben McCain inte så långt ifrån ändå. Om han skulle ha vunnit så hade förmodligen en av anledningarna till det varit att det amerikanska folket tycker att han är en riktig krigskämpe, och känt medlidande med karln eftersom han varit krigsfånge i Vietnam. Att han tagit beslut som bidragit till att döda hundratusentals människor verkar anses mindre väsentligt, enligt samma grupp.
Att jag skulle rösta på någon av medlidande har lika liten sannolikhet som att jag skulle ha medlidande för en svensk artist som nyligen blev gripen och åtalad för att ha misshandlat sin fru. Grannarna ringde och larmade efter att de hört hans fru skrika saker som: ”nej sluta, slå mig inte” och liknande. Vittnen hade även sett honom våldsamt knuffa in henne i en betongvägg tidigare under kvällen.
Innan domen hann komma talade han ut i Aftonbladet och Expressen. Han känner sig missförstådd. Han fotograferas till förstasidan med huvudet på sned och håller om sin modellflickvän som han enligt åtalet precis slagit gul, blå och blodig.
Artisten menar att hans fru slagit sig själv med ett blockljus i huvudet. Och frugan instämmer, en vida känd strategi bland hustrumisshandlare. Han säger att det var vidrigt att sitta häktad och att han då förstod ”varför Amnesty finns”.
Glansdagarna då han fick slösa public service-pengar i TV och radio är över, han lär få packa sin kappsäck och åka så långt bort han bara kan. Dit näsan pekar blir en perfekt destination.
Då hans exfru i rättegången träder fram och berättar att hon blivit slagen av honom i cirka tio år, påstår han att detta beror på desperat svartsjuka. Svartsjuka på vadå, kan man undra? Att få äran att skrika så högt så att grannarna hör och att dagar senare stå bredvid honom på röda mattan för en vimmelbild i någon sliten Stureplansblogg?
Det som upprör mig mest är inte att en svensk kändis har åtalats för detta, för det är precis lika hemskt med alla de misshandelsfall som pågår precis nu. Det jag anser vara väldigt allvarligt är att både Aftonbladet och Expressen ger honom förstasidan – där han själv har fått godkänna artikeln och bilderna. Han och hans fru håller om varandra, ser kära och missförstådda ut i kläder med matchande oskuldsfulla färger.
Varför får en misstänkt kvinnomisshandlare styra hur en artikel om honom själv ska se ut? Vad ger det för signaler till kvinnor som blir misshandlade?
Aftonbladet och Expressen hade
i stället kunna låta första sidan handla om att den anmälda misshandeln mot kvinnor år 2007 var 26.900 fall. Eller att studier har visat att mörkertalet är ofantligt mycket större än så, att bara vart femte fall anmäls till polisen.
Men då hade de säkert tappat läsare, för det är vardagsmat. Det sista som misshandlade kvinnor behöver få veta är att de har media emot sig.