N-ordet. B-ordet. C-ordet. Y-ordet. Även om jag i och för sig räknar med att ni känner till det förstnämnda, så har jag bestämt mig för att låta bli att berätta vad de betyder; de är sådana ord som garanterat inte behöver spridas vidare. Alla fem är sätt att trycka ner människor på grund av deras ursprung, eller, som man säger här: deras ras. Alla fem har jag dessutom hört användas under mitt utbytesår, på allvar eller på skoj, och varje gång hajar jag till. Jag är liksom inte van vid att använda hudfärg som ett vapen i ett gräl, förstår inte heller sen när det är accepterat att anta att alla mexikaner är i landet illegalt, eller hur det kan vara okej att referera till varje östasiat som kines. Egentligen tycker jag förstås att bara själva benämningen "ras" för tankarna 70 år tillbaka i tiden på ett väldigt olustigt vis, men jag har lärt mig att det är så man talar om hudfärg här i det stora landet i väst, och att det dessutom är en fråga av stor vikt. Vi tar ett exempel: när jag skulle göra mitt första statliga prov fick jag först, som man ofta får, fylla i mina personuppgifter. Namn, skola, födelsedatum... och ras. Dessutom slutade det inte där - vilken utbildning har mina föräldrar, har jag syskon på universitet, vilken etnicitet identifierar jag mig mest med? Det är visst av stor vikt att man vet hela min bakgrund, så att mina framtida arbetsgivare vet vad de ska tro om mig; är jag en osedvanligt dum kaukasisk dam utan ekonomiska svårigheter och med högskoleutbildade föräldrar, eller är jag en begåvad halvlatinamerikan med en mamma och pappa som inte ens har något high school-diplom? Jag erkänner att jag inte vet särskilt mycket om kampen för rasjämlikhet i USA och hur långt man borde ha kommit efter 200 år, men det känns väldigt, väldigt ovant att färgen på min hud fortfarande ska betraktas som en så betydande del av min identitet. Jag var mitt inne i att skriva den här krönikan när en klasskamrat räckte upp handen i historieklassrummet och omedvetet gav mig det jag behövde för att avsluta den. "Jag förstår inte", sa hon, "hur svarta blev intelligenta, när det legat i deras gener så länge att inte vara det". Förvisso handlar det om en elev som fått en egen sektion av svarta tavlan tillägnad sina verbala grodor, och förvisso mottogs hon av tjugo tappade hakor och fyrtio rynkade ögonbryn, men i ett land som just valt sin första afrikan-amerikanska president är det ändå helt ofattbart att ens den mest inskränkta dumbommen kan låta den grodan hoppa ur munnen. Ett steg fram och fem tillbaka. I år firas 40-årsjubileum för Neil Armstrongs jättekliv för människan på månen, och jag börjar undra när någon ska ta samma kliv för toleransen och vidsyntheten på jorden.
