Niklas och Fredrik Franke är två argsinta bröder bosatta i Göteborg. Tillsammans med Alexander Hall och Ramo Spatalovic har de bandet, eh, Franke och i går släpptes deras andra skiva. Den heter Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster. Första skivan kom för några år sedan och i kölvattnet av dennas utgivning gjorde vi en eller två spelningar med dem. Med vi menar jag The Bear Quartet och varje spelning kändes det som en märklig ynnest. Franke gick nästan ur vägen för att bibehålla någon slags fientlig attityd mot resten av världen. Det pratades om slagsmål med medlemmar ur The Ark och annat. Textförfattaren Niklas Franke var ordförande i Morrisseys svenska fanclub och kallade Smiths för "ingenting annat än Morrisseys första kompband." Detta sagt i en tid där den allmänna konsensusen var att Smiths (framförallt gitarristen och låtskrivaren Johnny Marr) var det finaste mänskligheten uppbringat sedan penicillinet, eller åtminstone Beatles. Franke är några år yngre än oss i BQ och en gång kom bröderna och pratade med oss efter en spelning någonstans i sydöstra Småland (de kommer ursprungligen från Karlskrona, Blekinge). Det var innan de hade flyttat till Sveriges andra stad och de hade med sig presenter till oss och var ovanligt, hur ska jag säga, seriösa kanske. Och det var ju vi med. Vi höll kontakten, inte jag så mycket som somliga andra, men jag räknade dem som varandes av samma skrot och korn som oss. BQ hade ju (och kanske har vi fortfarande, jag varken vet eller bryr mig) ungefär samma rykte som Franke (bandet) senare fick: lite bråkiga, när vi egentligen bara var just ovanligt seriösa, vi med. På behörigt avstånd från hela den här scenen som, kändes det i alla fall, utgick från Hannas krog på Söder. Generation Pop, som det kallades i en radiodokumentär i P1 häromveckan. Det var i början av 90-talet i alla fall och tidningen Pop satte agendan för vad som var ok och inte. Lite skrattretande om man som vi kände oss mer hemma på festivaler i Umeå där Refused, Fireside, Breach och Teddybears fortfarande slipade sina knivar inför sina skivdebuter. Inte för att vi lät ens lite likt de banden, men det var ändå där vi kände oss minst obekväma. Och ungefär i samma position tror jag Franke befann sig när de debuterade ungefär tio år efter att Pop menade att This Perfect Day var svensk musiks framtid. Frankes debut Optimismens hån släpptes på det då helt nya bolaget Service. De som gav oss New Order-aktig anti-rock i skepnad av The Embassy och Tough Alliance. Franke lät däremot som om de ramlat ner i en cementblandare utanför Jesus and Mary Chains replokal. En svensk klassiker. Sen hördes det inget av dem på flera år, men det ryktades om att de höll på med något nytt för en sådär tre år sedan eller så. Och så var det, för nu är den alltså här. En skiva, lika underbar som en bal på slottet. Det är lika delar rockabilly och postpunk. Gallon Drunk möter Unter Den Linden, typ. Och jag vet att referenserna kanske är lite obskyra men det är inget jag kan göra något åt. Det går liksom inte att på något sätt sälja in den här musiken till de som inte redan känner till den. Och jag tror inte Franke är så intresserade av det heller. Och varför skulle jag förresten göra dem en tjänst? Den springande punkten i Frankes inställning till musik och media (till allt, egentligen) är nämligen densamma som min egen: inte kompromissa med sitt eget uttryck, inte kyssa någons röv eller fötter. Var lite mer seriösa, tack.
