En vinterdag det året satt den smått legendariske anr:en Steve Rifkind som vanligt på bolaget Louds kontor i New York med fötterna på bordet. Den här gången hade han besök av en av medlemmarna ur hiphop-bandet Tha Alkaholiks, som i sin tur hade tagit med sig en ung producent vid namn Rza, från Staten Island.
Rza ville spela sin demo av Protect ya neck för Rifkind. Vilket såklart slutade med att pratkvarnen Rza snart hade hela klanen inne på Rifkinds rum där de körde låten live i stället.
En stund in i första versen rusar en praktikant på bolaget, som råkade vara i korridoren, in och skriker “Yo, that’s that shit!". Praktikanten kände igen låten från otaliga bilar kring Staten Island. Ingen i rummet såg någonsin praktikanten igen, men Rifkind fick en stundens ingivelse och sajnade Rza:s kollektiv Wu Tang Clan. ??
Hip hop blev aldrig detsamma. Inte heller blev populärkulturen densamma - eller dess föreställning om hur en hitlåt skulle låta eller vad den kunde innehålla. Än i dag syns spåren efter dem, på en marknad i Jokkmokk hänger t-shirts med wu-märket bredvid de andra cementerade symbolerna för frihet som Bob Marley och Che Guevara. ??
Det är lustigt vad tiden kan göra. 1993 var Wu Tang Clan det hippaste i musikvärlden. 1997 var de superstjärnor som skulle ta över topplistorna. 2003 var de redan föredettingar, men deras bandlogga hade fått eget liv som odödlig symbol för ungdomlig rebellism. Ett långfinger i nyllet på de som bestämmer - fri för piratkopieringsrörelsen att göra pengar på. ?
Den av de nio klanmedlemmarna som gjort störst intryck på mig är Ghostface Killah. Jag tittar in i hans blick via Youtube och fastnar. När Wu-debuten "Enter the Wu-tang 36 chambers" exploderade över världen använde Ghostface fortfarande mask i alla videos. Någon sa att det var för att han var efterlyst av FBI. Kanske ville han bara vara tuff?
Men det finns mycket mer till Ghost än image. I en intervju med Mats Nileskär i P3 Soul i början av 2000-talet karvades sakta en annan bild av rapparen ut ur betongen.
Med åldern hade Ghost börjat släppa garden, och berätta om allt, som det var. Konstigt nog gjorde det honom unik. I alla fall i den aldrig sinande flora av rappare från USA med bandana och stora byxor.
"När jag kommer hem från turnén är jag så ensam. En ensam gammal man och ingen ser det", säger Ghost i en intervju.
I ett av Mats Nileskär-klippen låter det till och med som att han gråter.
"Jag har inga pengar. Tro inte det bara för att ni ser mig med de här juvelerna runt halsen" fortsätter han.
Är han galen? Mytoman? Bipolär?
De kommande två veckorna tillbringar jag all ledig tid vid Spotify för att lyssna igenom Ghostface Killahs samlade verk. Vad är det jag missat? Allt fram till 2004 har jag ju på vinyl. Vad är det han vill säga mig, med den där blicken på Youtube? Två veckor tog det mig att förstå. Men det tänker jag inte berätta mer om nu. Det måste vara upp till var och en av er att använda musiken till det den är gjord för. En liten och obetydlig del av det stora, men en
ovärdeligt stor del av det lilla.
Fri att tolka för oss alla. Så man kanske kan bli en lite, lite bättre människa än man var stunden innan.