Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag vet nu inte om just det här är den sortens information som man svårligen kan fortsätta att leva förutan, men likafullt känner jag det som en dyster ? men tvingande ? nödvändighet att meddela att Gerry Thomas har avlidit. I en ålder av 83 år.<br>Och vem i hela fridens dar är nu det då, frågar sig nog de allra flesta MEN ? om detta kan det här ges besked!<br>Gerry Thomas var nämligen mannen som i nådens år 1954 kom på idén med den första designade TV-middagen. Den så kallade ?TV-Dinner?, alltså, som i djupfryst skick värmdes i ugn i 25 minuter och som bestod av en aluminiumbricka med fördjupningar för kalkon, potatis, ärtor och sås.<br>Middagen i fråga betingade ett pris av en dollar. Redan det första året sålde tillverkarna Swanson & Sons en miljon av dem.<br>TV-middagen gav fritid. Nu kunde familjemedlemmarna äta varhelst de så önskade och dessutom när som helst. Framför TV:n, förslagsvis. Men det förekom protester också. Bland annat fick Gerry Thomas ta emot upprörda brev från många män som anklagade honom för att, indirekt, ha förstört deras liv. Deras fruar hade nämligen upphört med att laga vanlig mat utan plockade i stället fram dessa middagar ur ugnen och serverade dem i stället (så småningom utökades även sortimentet till andra typer av maträtter).<br>Det traditionella middagssamtalet ersattes av TV-konsumtion. Men själv åt Gerry Thomas, enligt uppgift, int en endaste en av de TV-middagar som han skapade.<br>Han var en mästerlig kock, som av princip aldrig använde sig av halvfabrikat. Så det så.<br>Såja, då var den här krönikan också i gång då. Jag älskar den där typen av egentligen fullkomligt onödiga fakta, som dock alltid är så rolig att ta del av. Och jag förmedlar dem ytterst gärna vidare också.<br>Kanske det till och med är roligt att få veta vem som har komponerat det musikaliska temat (för övrigt vid namn Speak Softly Love) till de bägge Gudfadern-filmerna?<br>Hans namn var en av frågorna i den upplaga av den musikaliska radioleken Melodikrysset, som sändes live från Storgatan i Luleå i lördags.<br>Men det var tydligen inte så allmänt bekant vad den här kompositören; fyra ord i förnamnet och lika många i efternamnet, hette. Det var rätt många som frågade mig, där jag stod utanför McDonald?s och bevakade arrangemanget, vad han kunde heta. Och jag svarade villigt på det.<br>Till slut kom den frejdige gamle hedersmannen, konkurrenten NSD:s förre man i hela östra Norrbotten, K-G Aasa,släntrande fram till mig med kryssplanen i hand och sporde som så att ?vad är det nu den här kompositören heter..?? Och jag svarade även honom på det.<br>Namnet är Nino Rota. Och han skrev musiken även till en stor andel av landsmannen och italienaren Federico Fellinis filmer, så som den oförglömliga Gelsomina?s Theme till La Strada (trumpetaren Arne Lamberth hade en hit med den i Sverige) samt även till Amarcord och många andra minnesvärda filmer.<br>Det är ju alltid kul att kunna vara till någon slags hjälp. Bara att höra av er närhelst ni behöver någon hjälp inom områden som detta, kära kolleger. Kollegan Aasa hade, noterade jag i kolumnisten Petterssons krönika i måndags-NSD, slussat namnuppgiften i fråga vidare till denne. Som tack vare den hade kunnat lösa sitt kryss.<br>Grattis till det, också! Hoppas att det nu även går bra i utlottningen om priser kommande lördag och som sagt var: glöm nu inte dessa två saker: NINO ROTA och även: ni vet var ni får tag på mig om ni behöver hjälp. Ciao! För att nu avsluta på samma språk som Rota använde sig av.<br>Sommarens bästa läsning kan för övrigt ha varit den kvällstidningsrubrik som löd så här:<br> ? Arne Weise i bilkrasch. Körde in i pappa ? med barn.<br>Alltså, för att förtydliga, så körde Weise in i en bil. Där det satt en pappa. Med sitt barn.<br>På något sätt var det tur att det inte var en mamma som satt i bilen. Då hade det ju blivit ?Arne Weise körde in i mamma?. Även om detta kanske ändå hade betraktats som alltför uppseendeväckande. Till och med för att vara en rubrik i en kvällstidning.<br>Dock slutade allting lyckligt ändå. Vem vet väl hur det hade kunnat gå om Weise hade kört in i en mamma. Där ligger ju faktiskt möjligheterna helt vidöppna.<br>Men favoriten i kvällstidningsrubrikgenren genren är ändå ganska gammal, om än evigt rättfram i all sin stolta självhävdelse:<br> ? Värmen kom ? när Expressen grep in.<br>Steget från detta till den inte alls så särskilt politiskt korrekta boken I pipans vänkrets av Anders Jansson och Erik Lindfelt (Carlssons förlag, 2004) är möjligen långt. Och möjligen inte.<br>När man sitter och bläddrar i den och läser om samt tittar på härliga gamla bilder av pipor och tobakssorter, så är det ju nästan så att man blir sugen på att börja röka igen.<br>Nej då, ingen fara på det taket. Men visst minns jag smaken av den kärva tobaken Capstan, av Tiger Brand, Caravelle, Borkum Riff och Hamiltons Blandning. Även om jag var en relativt sporadisk piprökare.<br>En trevlig bok är det, i alla fall.<br>Katten Malin får sig regelbundet hälsningar tillsända och jag vidarebefordrar dem till henne. Hon ser lätt skeptisk ut, men utsänder tack för dem i form av jamningar.<br>Och till nästa gång: Lev Väl.
