Den senaste tiden har språket på kultursidorna diskuterats. På nytt, får man väl tillägga, eftersom få debatter är så återkommande - och förutsägbara - som just denna.
"Svåra texter kan finnas lite över allt, men texter som kraftfullt med alla medel motsätter sig att en normalbildad läsare ska kunna förstå finns bara på kultursidan", skrev Lars Melin i den Newsmill-artikel som startade diskussionen. På ytan ser det ut som att Melin - docent i nordiska språk - ser ut att ömma för kulturmaterialets väl. Om texterna är för svåra, blir de ju inte lästa. Och det kan ju inte vara bra.
Men riktigt så enkelt är det inte. Nyligen återkom Melin till debatten med ett antal budord för "begripligare kultursidor". Skribenten ska hålla sig i bakgrunden. Skribenten ska skriva för läsaren och inte för sig själv eller sina kolleger. Betydelselösa jargongord bör vara bannlysta. Man får aldrig nämna ett namn utan att förklara varför.
Det är här diskussionen om kulturjournalistiken blir intressant på riktigt. För vad vi ser just nu, inte bara i Melin-debatten, är en ganska hårdför marginalisering av det traditionella kulturmaterialets ställning. Vi går från en tid då majoriteten av tidningarna i landet hade en till stora delar egenproducerad kultursida till en ny press-epok där det mesta kulturmaterialet istället hämtas ifrån nyhetsbyråernas featureavdelningar. Det innebär framförallt en sak: att kritiken försvinner.
I sin senaste Newsmill-text tackar Melin alla som hört av sig med positiva kommentarer: "Det styrker mig i tron att kulturspråket inte är för evigt".
Men även om det är lätt att hålla med om att den som vill kommunicera med andra gör bäst i att vara så lättillgänglig som möjligt, så är det tämligen dåraktigt att önska att populisterna ska härska över språket. För den som styr över språket styr naturligtvis också över vad vi pratar om. Melin föreslår att den som använder ord som modernitet, autenticitet och normalitet ska få löneavdrag och tvingas bära dumstrut resten av dagen. Ord som diskurs och problematisera ska ge dubbelt löneavdrag. Jo, han raljerar naturligtvis, men inte desto mindre ger hans text en tidstypisk bild av kulturjournalistikens position i dagens medielandskap.
I själva verket är problemet precis det motsatta. Det faktum att man kan slå upp de flesta av det här landets mer än 150 dagstidningar utan att återfinna konstens, filmens, litteraturens och teaterns olika trendord bör ses som ett misslyckande, snarare än en seger.
För det innebär egentligen bara en sak: att en majoritet av tidningsläsarna fråntas möjligheten att följa med i en större internationell diskussion om den kulturutveckling som till sin natur är just abstrakt, sökande och svårgripbar. Det är det stora problemet och det stavas demokrati. Vilket för övrigt också är ett svårt ord.