Krönika: Om läsningens njutning och förbannelse

På Arlanda välkomnas jag till "The city of Love". Visserligen håller jag med om att historien om mannen av folket som får prinsessan och halva kungariket är både slutet på många bra sagor och början till lovande nya - man ska aldrig underskatta klassperspektivens betydelse, särskilt inte i litteraturen. Ändå vrider sig mitt inre som en mask, vill inte vara med. I efterordet till nyutgåvan av Jane Austens Emma leker litteraturvetaren Martina Lowden med tanken på att förse samtliga Austens verk, om inte med åldersgränser, så åtminstone med varningstexter. Anledningen till varningen är föreställningarna om romantisk kärlek - den som Nobelpristagaren Toni Morrison utnämnde till en av "de mest destruktiva tankarna i den mänskliga idéhistorien". Men vem bryr sig om såna invändningar när man förlorar sig i Austens böcker som för övrigt rymmer gott om komplikationer, inte minst inom kärlekens område. Ändå var det på håret att jag tog mig till Stockholm. Hela avresedagen, faktiskt flera, hade jag gått omkring och glatt mig. Gjort kalkyler i skallen - om jag hade tur skulle jag kunna ägna mig åt läsning i princip non-stop under två timmar. Vid förseningar till och med ännu längre. I resväskans ytterfack låg redan Sofi Oksanen Utrensning och väntade. En otroligt bra roman, den bästa jag läst på länge - trots att bokvåren för min del varit ovanligt bra. Kanske kan man säga att romanen handlar om kärlek - kärleken till en annan människa, till en plats, ett land, en ideologi och till sina egna maktanspråk. Vilket självklart också blir motsatsen till kärlek. Utrensning är inte bara en historielektion på plats i nutidens Estland, romanen riktar också en spark rakt in i mitt svenska ointresse för baltstaterna och deras öde. En omskakande läsning med andra ord. Dessutom spännande på riktigt. På Kallax går det lite för fort, innan jag vet ordet av far resväskan iväg med boken där på bandet och allt är plötsligt för sent. Det blir en stund av förtvivlan, en sån där då man efteråt skulle ha önskat sig, om inte lite kunglig resning, så åtminstone en slags värdighet som borde följa med mognad mätt i ålder. Men icke. Det svartnar. På stället bestämmer jag mig för att inte åka, utan läsning blir det ju ändå ingenting, min besvikelse är alldeles äkta. "Du kan köpa pocketböcker där uppe", säger en vänlig själ, och får ett ont öga till svar. Det är ju Oksanens jag vill ha, inget annat. I känslostormarna signalerar hjärnan, liksom bortkopplad från resten av jaget, att jag fortare får tag på boken om jag följer efter den till Stockholm. Så jag samlar mig och går ombord. Ändå klarade jag mig lindrigt undan. I islänningen Jón Kalman Stefánssons oemotståndliga roman Himmel och helvete (Weylers förlag) läser jag om Bárdur. Fångad i orden, berättelserna och poesin kan han inte motstå att gå tillbaka till fiskarstugan för att tanka kraft ur Miltons Det förlorade paradiset medan resten av besättningen står redo nere vid den lilla båt som ska föra dem ut på farliga vatten för att fiska torsk. Bárdur hinner fånga några rader att minnas under den mödosamma färden till havs, men glömmer skinnkjorteln, den som i praktiken värmer så oändligt mycket bättre mot isvindar än strofer som "utan dig finns inget ljuvt för mig". Vårt behov av ordens mening och poesi. Kan det uttryckas bättre?

Krönika: Om läsningens njutning och förbannelse

Om vådan av att fångas av en god bok handlar Marianne Söderbergs kulturkrönika denna fredag.