Det är sommar här i Stockholm där jag bor.
Och allt är bra.
Nu kan jag i lugn och ro beskriva vad som gör mig gubbe, arg och förbannad.
Det handlar om töntiga sätt att försöka förhöja vår vardag. Det finns knappast något jag är mer allergisk mot. Okej, jag är inte allergisk mot något… men ändå.
Längtan efter det där ljuvliga sköna.
Den där stunden för dig själv eller med den du älskar.
Den där dagen som du aldrig egentligen får, eller möjligen med en barnvakt som är lite stryktålig och kan hantera småbarn.
Kvalitetstid. Det är vad vi alla längtar efter. Och ibland kallas det egentid. Då får du inte ha sällskap av någon annan, eller åtminstone inte av barn.
Det är också en sådan där exklusiv tid som du ska använda till att bara… slippa.
Kvalitetstid. Egentid.
Det där satans jävla amerikanska tv-seriehelvetet har kommit med orden som får mig att må så fruktansvärt illa.
Ärligt talat har mitt liv som småbarnspappa inget behov av att vara utan dem. Kvaliteten, den är med dem. Egentiden, den är i väntan på dem.
Självklart kan jag njuta en stund med min flickvän. Och om jag dessutom har en stund där jag kan skriva en krönika eller kanske läsa bloggar på nätet, så flyter ju livet på. Men inte är det något som är ett självändamål. Jag ville en dag ha barn, och jag hade turen att dessutom få det. Och kvaliteten, den är där med dem.
Det är när vi skapar hittepåord. För att på något sätt legitimera våra later.
Det är struntviktigt (ett ord som faktiskt står i NE.se!).
Minns ni när varenda jävel som jobbade med projekt av något slag sa "Ett tänk". När jag var anställd på den här dagstidningen var uttrycket nytt. Jag och kollegorna diskuterade hur man kan tänkas använda sig av det och om det ens var nödvändigt. Faktiskt, så gick det att applicera på en och annan… tanke. Men nu, tio år senare, har jag nästan svårt att förstå behovet av det. Ett tänk. Som att vi försöker höja betydelsen av en helt vanlig tanke. En tanke, inte mindre än ett tänk.
Och sådär kan jag hålla på. Förbannad blir jag också.
Ja, jag kommer att lugna ner mig. Men lyssna en liten stund till. Det är något med bilden av oss människor och ansvar, hur vi ser på att ställa upp för varandra och göra saker gemensamt. Jag menar, folk som vänder blad, byter kapitel eller kanske ska "börja tänka på sig själv igen". Jag vet inte jag. Hur slutade förra sidan, var slutar kapitlet och har hen tänkt på något annat än sig själv innan då?
Jag klarar inte av att höra mer önskan om individuella, unika och personliga förändringar. Och att stå med fötterna i backen och säga "du är bra" till spegeln. Jag orkar inte. Krama varandra i stället. Bejaka varandras begåvning. Och säg för fan att någon annan är bra!
Nu gick jag loss. Och någon av er känner sig kanske träffad. Tänk då på mig. Jag är helt slut av det här. Nu känns det bättre.
När jag fick lite kvalitetstid, egentid… och när jag fick tänka på mig själv en stund.
Nu vänder vi blad, byter kapitel.
Tack för din dyrbara tid.