Vi var i tonåren. Vi hängde i gäng. Samma gäng, dag efter dag. Vi var ett antal 12-åringar, 13-åringar, 16- och 17-åringar i en och samma grupp. Det kan verka romantiskt. Och det var det. Vi var en grupp. Ett gäng. Alla fick vara med. Eller nästan alla. Ibland var det väl någon som inte kände sig som en i gruppen. Men annars; alla. De som kunde.
Det var vi, och vi var vi med varandra. Men, ibland målade vi upp de andra.
När vi berättade roliga historier berättade vi om de andra, de där vi aldrig träffade. De där vi egentligen nästan aldrig heller såg på TV ens.
Det var rasistiska historier. Och ingen reagerade. Det var om "negrer" och "judar", hur man stoppade den ena eller andra från att hoppa i sängen, hur man lurade in några andra i duschen och så vidare.
Jag minns inte hur det gick till men en dag när jag skulle återge en sådan där "vits" för min mamma så knöt det sig. Ja, jag har en förmåga att se saker jag pratar om i bilder. Det kan bli riktigt kul. Jag kan gråta av skratt när jag minns en rolig historia. Jag riktigt ser hur själva poängen utspelar sig, gång på gång. Men den här gången gjorde det ont. Och jag blev tyst. Jag såg plötsligt hur vitsen jag skulle dra handlade om en människa. En sådan som jag. En med annan hudfärg men med samma hopp om att få ett värdigt liv.
Jag tror inte att jag berättade slutet för min mamma. Jag minns inte vad jag gjorde, men jag minns känslan. Och än i dag har jag kvar den bilden i mig.
Skulle någon nu fråga mig vad jag tycker om ord som neger eller om att driva med judar i en rolig historia, eller skulle någon be mig stå till svars för vad min generations barn hade för humor, eller vad vi i kanske Tornedalen eller Tärendö hade för bild av "de andra", inte fan skulle jag försvara det. Det var fel. Helt jävla fel.
Ändå.
Det händer, gång på gång. Kulturelit, sportkommentatorer, kändisar och andra knasigheter rusar till undsättning när någon av deras vänner avslöjar sin fördomsfulla och för dumma världsbild.
Det har handlat om förenklade barnboksfigurer, om hudfärg på fotbollsspelare som ska bytas in, det har handlat om Tintin, om tårtor man skär i. Och jäklar vad det har förklarats, med den ena logiska luckan efter den andra. Ingen har satt sig ner, hållit sig för pannan och bara insett vilken skit vi kommer ifrån.
Kanske kan 2013 vara året då vi faktiskt inser att det som var "okej" förut, inte ens var okej då, och fan inte är okej nu.