En av de märkligaste frågor jag får lyder: Är du känd? Frågan dök först upp i klassrum på högstadiet, och vad som sägs och inte sägs där är liksom en sak för sig, men numera händer det också att fullt vuxna medborgare ställer frågan. Jag blir lika häpen varje gång och tänker först att om jag vore det, skulle väl frågan inte behöva ställas. Men så påminner jag mig om att ordet känd inte längre betyder vad det en gång gjorde.
Känd är inte längre självklart synonymt med välkänd eller omtalad. Det tycks numera vara en syssla, ett uppdrag, ett ämbete att förvalta. Känd är något man är, inte något man blivit.
Ett kändisskap är säkert jobbigt att bära, det kan inte vara lätt att ha allas ögon på sig, och det finns säkert stunder då man helst bara vill vara en i mängden. Det är inte heller enkelt för omgivningen alla gånger. I mitt yrke befinner jag mig då och då i sammanhang där celebra personer medverkar.
Jag minns en middag när jag satt bredvid nobelpristagaren Seamus Heaney och knappt vågade öppna munnen. Och jag minns samtalen som tvärt avstannade i hissen på bokmässan i Göteborg när Erica Jong plötsligt steg in.
Kändisskap har hög status i vår tid, men det främjar inte precis ett naturligt samspel människor emellan.
I Visby finns Östersjöns författar- och översättarcentrum. Dit kan professionella utövare söka sig för en tids arbetsro. Elva rum finns till förfogande i ett hus, och i ett annat finns lokaler för matlagning och umgänge. Begreppet kändisskap är i stort sett satt ur spel. Dels är man där för att arbeta och inte för att mäta sig med andra, och dels är det ett internationellt center. Man kan stå i köket och koka sitt frukostägg samtidigt med Litauens största novellist utan att man har en aning om det. Eller äta sin middagspasta ovetande om att man gör det vid samma bord som Italiens främsta översättare.
Mitt senaste besök på centret sammanföll med svenska herrfotbollslandslagets vistelse i Visby. En morgon när jag åt mitt frukostägg sa den tyska översättaren från andra sidan bordet:
"Vet du vad som hände igår kväll? Jag satt på en bänk nere vid stranden, och plötsligt, bara en sån här bit ifrån mig, kom ..." Han gjorde en liten paus, och min livliga fantasi hann föreslå det ena efter det andra - en varg, en sjöjungfru, Jesus - innan han fortsatte: "Där kom Zlatan gående!"
Hans ögon lyste. Jag kände ett sting av avundsjuka. Därefter en lättnad. Skönt ändå att man slipper hantera sådana superstjärnor i det här köket, tänkte jag. Sedan slog det mig att om Zlatan skriver nästa bok helt själv så kan det faktiskt hända.
I teorin, åtminstone. I praktiken har jag svårt att föreställa mig honom plocka ur diskmaskinen eller ta hand om den finska poetens grötkastrull.
Men det säger väl mer om mig, om mina begränsningar.