Krönika: Om att gå hem med människorna

Vad är det som gör en bild så stark?  En omöjlig fråga, förstås - så stor att den närmast blir retorisk.

Kultur och Nöje2010-05-31 06:00
Marianne Söderberg
Ändå är det precis den vi går och grunnar på där i det helt nyöppnade Fotografiska museet i Stockholm i den stora Annie Leibovitz-utställningen. Sverige har alltså fått sitt första renodlade fotografiska museum i stort format (2.500 kvadratmeters utställningsyta) efter att frågan varit på tapeten i snart 70 år. Initiativtagare är bröderna Jan och Per Broman, båda med lång karriär bakom sig i foto- och bildbranschen. Man hittar dit genom att ta sig till Slussen, spana ut förbi den stora Finlandsbåtsterminalen mot Ferdinand Bobergs gamla tullhus från 1910 vid Stadsgårdskajen - där ligger Fotografiska med egen brygga i Saltsjön, vilket tyder på att det under sommaren kommer att gå färjor dit. Att säga att den amerikanska fotografen Annie Leibovitz har stjärnstatus är nästan en underdrift, något som ofta fött en slags misstänksamhet hos mig inför hennes bilder. Jag menar, hur svårt kan det vara att locka publik till stylade, eller för den delen, oväntat ostylade kändisbilder? Så träder jag in i museets dämpat belysta rum, in i dess rymd och blir stum. Möts direkt av en bildserie av en liten flicka i tyllklänning på en äng, en dansares kropp mitt i ett hopp på ett hustak i New York och känner hur jag sväljer för att få ner klumpen i halsen. Klumpen som plötsligt uppstår där inför all denna ömhet. Bild efter bild, samma känsla. Klart man börjar fundera. Vad är det som föder denna närhet, som får Annie Leibovitz att i ett enda slag dimpa ner från sin stjärnhimmel och bli en människa med en kamera i handen som fotograferar medmänniskor? I sin bok A Photographer’s Life från 2005 - det är också utställningens namn - skriver hon om upprinnelsen till projektet. Hennes livskamrat Susan Sontag (de var ett av USA:s mest hemlighetsfulla kärlekspar trots 15 år tillsammans) dog i cancer och sex veckor senare avled pappa Leibovitz. Arbetet med boken blev hennes sorgearbete och i ladan hemma i Rhinebeck redigerade hon sina bilder efter att ha inlett varje morgon med att gråta till Rosanne Cashs Black Cadillac (hon finns också med på en bild tillsammans med pappa och styvmor). De mer glassiga kändisporträtten varvas med de mindre spektakulära och inte minst med alla privata bilder av Sontag, föräldrarna, syskonen och syskonbarnen, de egna barnen och kompisarna. Mamma Marilyn dansande med barnbarnen i sin baddräkt eller sovande i en säng tillsammans med sin man och ett barnbarn mellan sig. Uppställda tillsammans med sina sex barn utanför ett hus eller sittande tillsammans under ett solparasoll på en strand - bild efter bild, som filmiska serier. En eftertänksam Susan Sontag med Leibovitz förstfödda Sarah i knät, men också bilder av sjukdom och död - Sontag i sjuksängen, en övergiven cykel på en gata i Sarajevo 1993, blodiga fotspår på väggarna i en skola i Rwanda 1994. Som möter den hyllade kändisfotografen sig själv där i rummen. "Jag har inte två liv" skriver Annie Leibovitz. "Det här är ett liv och de personliga bilderna likväl som de kommersiella uppdragen är en del av det". Eller som någon i min närhet formulerar det - man
går kanske hit för kändisarna, men man går hem med människorna.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!