Jag är ganska lat när det gäller att läsa på och har oftast glömt sådant jag en gång vetat, som till exempel vad som hände på resmålet direkt efter andra världskriget eller vilka maträtter man ska välja eller varför Beatles aldrig spelade just där.
NÄR VÄLVILLIGA MÄNNISKOR säger att jag borde se den och den kyrkan eller besöka det och det museet blir jag mest stressad, och väl på plats är jag ofta exceptionellt obeslutsam, vilket kan få till följd att jag kommer hem utan att ens ha sett skymten av de självklara attraktionerna.
Icke desto mindre har jag upplevt några av livets starkaste ögonblick på främmande platser, och det har väl med just det främmande att göra, att ögat tvingas avläsa nya silhuetter, och att känslan måste ligga i för att tolka och sätta samman. Det finns ett antal scener som jag aldrig glömmer, en handfull bilder som har långtidsparkerat i mitt inre och på ett hemlighetsfullt sätt påverkat mig i olika riktningar.
Jag minns. En kvinna som släppte vad hon hade för händer och utförde en perfekt piruett på ett torg i Avignon. En flicka som stod på gatan utanför ett fängelse i Barcelona och ropade till en fånge bakom ett galler. Några sorgesamt övergivna bybor utanför ett tågfönster någonstans mellan St Petersburg och Petrozavodsk.
I DET FRÄMMANDE och i det tillfälliga uppstår ibland ögonblick av stark koncentration och klarvakenhet. Det kan hända stora saker inuti, det obekanta byter plats med det gamla vanliga, som i en pjäs av Jon Fosse. Man förnimmer sina konturer, man blir plötsligt alldeles tydlig, alldeles som ny. Man kan stå på en perrong i Berlin och fatta ett omvälvande beslut. Man kan sitta på ett café i Brooklyn och tänka något stort om hädanefter.
Mitt i alltihop, på en plats man knappt visste fanns, kan man bli som de där utsprungna studenterna som står i full blom lagom till midsommar.
Ni vet, de som cyklar lyckligt bakåtlutade genom staden med håret fladdrande i vinden och framtiden fladdrande i blicken. De som just lämnat tvånget och nu tar plats i frivilligheten. De som ser världen som en scen som bara väntar på att tas i bruk för en fantastisk föreställning.
LITE SÅ. OCH om än bara för ett ögonblick, så gör det ögonblicket något med en. Som en extra radbrytning i texten. Som en tystnad i symfonin. Som en oväntad glänta i skogen. Och sedan traskar man vidare, åker hem från semestern och med i bagaget finns en liten svindel, en liten skälvning.