Vad händer när robotar får känslor, när de kan ersätta mänskliga älskare, vänner, betjänter och hantverkare? När åldringsvården tagits över av robotar som sköter hushållstjänster, medicinering och mat med större effektivitet än hemtjänsten? När barnen föredrar en godnattsaga läst av familjens "hubot" i stället för av den trötta modern, som aldrig har tid och jobbar hela dagarna.
Ja, jag tillhör den skara som fascineras av tv-serien Äkta människor.
Egentligen är jag såld redan på titeln. För vad innebär det att vara en "äkta människa"? Vad definierar mänsklighet?
Är jag mer människa än en robot som kan känna, älska, ifrågasätta, längta och drömma om ett liv i frihet? Frågor om existensen, själva gränsdragningen mellan liv och icke liv ställs hela tiden på sin spets i denna serie och jag slutar aldrig att förvånas.
Kanske främst för att serien har en närmast obehaglig förmåga att ifrågasätta "sanningar". Dessutom dess förmåga att dra paralleller till vår egen högst levda verklighet. För behandlingen av "hubotar" påminner ibland om apartheid och forna dagars slavar utan rättigheter, bara skyldigheter. De sköter de trista sysslorna och kan fylla de mest makabra behov hos sina mänskliga ägare allt efter tycke och smak. Det är bara att programmera sin robot så kan de mörkaste sexuella fantasierna bli till verklighet. Och tänk då om "huboten" faktiskt har känslor. Som roboten Mimi, en fri "hubot", som kidnappades och sedan omprogrammerades. Nu heter hon Anita, har "glömt" hela sin tidigare existens och eftersöks av den älskade Leo.
Ja, det är framför allt seriens förmåga att väcka tankar, många tankar, om vår tid som fångat intresset och får mig och kollegan att reflektera över lunchlådor på redaktionen.
För i och med att allt utspelar sig i en sorts parallell värld till vår egen får stora dagsaktuella samhällsfrågor ett nytt perspektiv. Diskriminering, främlingsfientlighet, framtidens åldringsvård och utanförskapets konsekvenser aktualiseras, men också nutidens ensamhet och jakt på tid och behovstillfredsställelse.
Och så givetvis detta skrämmande och samtidigt fascinerande att en värld av "hubotar" inte känns så speciellt främmande. För hur många maskiner fyller vårt liv eller hur många tjänster köper nutidens människor för att underlätta vardagen? Ganska många vid närmare eftertanke.
Och vad skulle då hända om vi skapade en ny sorts teknologi, en "hubot", som kan fylla alla mänskliga behov, tänka, känna och fundera över existentiella frågor. Vad skulle då framtidens definition på en människa vara? Är det själen eller hjärtat som slår som är värdemätare på mänsklighet?
Jag ser med spänning fram emot att följa serien Äkta människor ända fram till mål.
Om inte annat, så för alla tankar den väcker om vår tid, vårt samhällsystem och vår verklighet.