Krönika: Öl och dess effekter

EN STOR DEL AV MIN TONÅRSTID GICK ÅT TILL ATT VARA FASCINERAD AV ÖL. Inte nödvändigtvis fascinerad i den mån att jag jämt ville dricka den. Men definitivt vad den skulle kunna göra med mig. När jag var nyss fyllda femton hade jag provat en gång. Det hade lett till en skön känsla av avslappning i kroppen och jag hade fått hångla, med Maggie från Luleå - på diskot under ”Barnens dag” i Kalix och till tonerna av Freestyle.
Jag minns en gång, något år senare då en alkad man i femtioårs åldern bjöd mig på en öl på bussen mellan Kalix och Luleå. Det var måndagmorgon, kvart över sex och ölsuget var väl inte sådär enormt. Men jag frågade om jag fick ta den och spara. ”Ja, pöjk. Gört”. Sa den snälle men sluddrande med andedräkten mitt mot mig. Under gymnasiet minns jag också att vi snackade väldigt mycket om att dricka. Om hur fulla vi varit, skulle bli eller vilka tjejer man hade hånglat med under berusning. Såklart var det väldigt mycket snack och mindre verkstad eftersom man som sextonårig kille är betydligt blygare och mer osäker än man vill visa omvärlden.
Fyllecell var en annan sak vi snackade mycket om. En besökande polis på min högstadieskola skola hade sagt att det var ”första anhalten till ett missbruk”. Ni fattar säkert vad det gör med en fjortonårig testosteronhjärna. Fascination, och på samma gång som jag var livrädd att hamna där blev jag helt besatt av tanken vad de gjorde där inne. De stora, tatuerade suputerna som jag såg framför mig satt där på helgerna. Med blodiga knogar och rakade skallar.
Så inför det här numret av Puss bestämde jag mig för att göra det. Raka skallen, tatuera mig och gå igenom hela processen med en fyllecell. För att se hur det går till.
Min nya arbetskamrat på Puss - Nina spred diverse kvädningsord över mig och den hon vikarierar för, Linus i förra veckan. Jag blev anklagad för att ha stora kläder. Stava hiphop ihop. Lukta bearnaisesås och lyssna på 50 Cent.
Jag minns också när jag var 22. När jag ständigt promenerade runt med fuckfingret utfällt i fickan ifall någon skulle dyka upp och fråga något som jag inte kunde svara på. Jag kan bara meddela min kollega att chocktaktiken inte funkar på mina fans, för att sno dem över på din sida. Att bli kallad bearnaise i krönikeform i Norrbottens-Kuriren biter inte heller på en som redan gjort allt.
Lotta Gröning kallade mig mansgris i NSD redan 1999. Robinson-Jesus svek mig på en halv mille i Robinson-finalen, inför 3.25 miljoner tittare. Jag har redan tackat nej till ett skivkontrakt och 40.000 för att spela in en singel med Robinson-Robban och ett klädkontrakt på det dubbla för att sätta mitt namn på en kollektion vita mössor. Har jag berättat att jag fick pris som matchens lirare i en Tv-laget match? Före Ronnie, Ralf och Benno?
Här skulle jag vidare kunna skriva flera rader om hur stora tidningar har kallat min musik ”the next big thing”. Men jag behöver inte. Jag tycker faktiskt du ska se och lära av mig. Att du ska räta ut fuckfingret och le mot mig. Eller så kan jag fortsätta att ansikts-olla saker inne på ditt kontor? (läs min blogg på kuriren.nu för detaljerad info om det där sista). Jag tror faktiskt att våra egon är stora nog att rymmas samtidigt här på våning fem i tidningshuset. I alla fall om du krymper ditt lite så mitt får plats.