För något år sedan arbetade jag med en kollaborativ utställning där Lundaborna tillsammans skildrade hur stadens popkultur hade tett sig under 25 år. Via Facebook bidrog över 2 000 personer till att samla in historier, minnen, fotografier och musik.
En av de finaste bilderna som kom fram ur de personliga arkiven var en suddig bild från en Ebba Grön-spelning 1980. Den var tagen längst fram vid scenkanten av en kille som var 11 år.
Det fina med bilden var inte bara att den gav en glömd inblick i punkhistorien (det vill säga att många av dessa band spelade för en publik som mer eller mindre bestod av barn), utan att den visade Instamatic-kamerans genombrott.
Utan den enkla, billiga och tåliga kameran – som så många unga fick i födelsedagspresent vid den tiden – hade föräldrarna aldrig vågit låta barnen knata iväg med en kamera i handen. Och då hade vi heller aldrig fått de där bilderna som vi nu kan se ett historiskt värde i.
I dag har alla en kamera med sig på alla konserter. Tändarna är borta, istället är det telefonernas touch-skärmar som lyser upp publikhaven.
Efter 35 år börjar kulturhusen och bokningsbolagen till sist att svänga om och rätta sig efter kulturen som vuxit fram. Det har länge varit förbjudet att fotografera och filma på konserter och events. Tidningar har visserligen släppts in för att plåta under de första låtarna, sedan har det varit stopp. Alla andra har fått smuggla in sina kameror.
Men hur ska man förhålla sig till en tid där de traditionella medierna helt har marginaliserats när det gäller enskilda arrangemang?
Besökarna är ju i dag sina egna medier, med sin egen publik – och om de vill ta bilder av sin favoritartist, borde ju det anses vara lika relevant som om en tidning vill göra det. De flesta tidningars musikbevakning har dessutom krympt till ett minimum. Publiken tar med andra ord vid där journalisterna slutar.
I somras streamade Roskildefestivalen ett stort antal av sina konserter gratis. Nu går festivalen vidare och uppmanar alla besökare att skicka in sina bästa bilder till dem.
Att en så stor aktör lyckas få igenom den här nya typen av dealar med artisterna visar på en stor förändring. Att strömma konserter hade varit fullständigt otänkbart för bara fem år sedan.
Mer tydligt än kanske någon annan går nu Roskilde in på internet och säger: det här är också den plats där festivalen utspelas. Och vi vill att publiken ska vara medaktör – här, liksom framme vid scenkanten.
Foto- och filmförbudet uppstod när artister ville tjäna pengar på att kontrollera alla bilder av sig själva. I dag har det helt spelat ut sin roll. Äntligen kan vi fullfölja det löfte om en delbar kultur som Instamatik-boomen först hintade om.