Eller åtminstone advent. För mig har det hittills passerat helt obemärkt förbi. Jag skulle tippa på att jag tänkt på julen, det här året, i sammanlagt en timme. Det är som att jag, någon gång i slutet av november, nös bort allt magiskt juldamm framför mig.
För jag märkte inte av skyltsöndag. Jag har ingen som helst aning om vad det är för julkalender i år. Jag har knappt rört mig på stan under dagtid de senaste veckorna, så jag har bara lyckats höra två julsånger. Den ena är Fairytale of New York av The Pogues. Den andra Happy Xmas (War Is Over) av John och Yoko. Bara Glasvegas - Fuck You, It’s Over och Adophson & Falk - Mer Jul, kvar, utöver dem då, som är värda att höra. Även Sankta Lucia har gått runt gård och stuva utan att jag varken sett eller hört. Jag är uppriktigt sagt glad. För jag tror att det äntligen har hänt. De har äntligen överreklamerat julen så till den milda grad, att det slutligen blivit för mycket. Jag har blockerat ut den. Det känns helt fantastiskt. Det är inte så att jag hatar sagorna om Jesusbarnet i krubban - men jag tror att det är på tiden att den här maskinen får ta och lugna ned sig lite. När börjar man till exempel sälja jultidningar nu för tiden, i juni eller?
Ja, jag erkänner. Jag vet hur kul det är med jullov. Hur gott en äcklig lussekatt och en kopp varm choklad med skinn kan smaka i skolmiljö. Hur kul det är att gissa hur många tärnor i tåget på skolan som ska svimma. Hur gott det är att börja varje dag med en liten kalenderchokladbit. Allt det där känner jag till.
Men.
Hur ska man kunna ta in allting när det blivit så stort. Och när jag säger ta in menar jag den här påstådda glädjen och värmen som man pratar om. Friden.
Den har jag inte märkt av på år och dar. Jag vet att min ton är lite behagligt skämtsam, så där, men tänk på alla de som luras av julen.
De som febrilt söker efter känslan som infann sig när de var små. De som pyntar sina ettor för ingens ögon att se. De som köper julklappar, slår in fint, och inte har någon att ge dem till. De som glidit isär från sina familjer. De som stressar sönder sig. De som vill ge sina barn allt, för att inte grannens ungar ska skratta, men inte har några pengar. Och ja, hela vägen rakt ut under stjärnorna i den här smällkalla sista månaden på året.
En högtid borde väl vara till för människor. Men julen har ju seglat ut bortom all kontroll. Den här pressen på hjärtlig glädje belyser bara ensamhet och utanförskap. Jag tror faktiskt inte det finns så många, som är som mig, som helt ärligt kan skita i den där pressen. Har man barn är det väl mer eller mindre omöjligt.
Jag vet inte vem eller vilka det är som kan hållas ansvariga för detta. Om det är jultomten, gud i höjden, USA-komplexet, bristen på solidaritet eller the man in the mirror. Men någon, vem som helst, borde se över det här så att vi kan börja om med julen och göra den rätt.
Tänk er en jul utan hjärtskärande besvikna ögon, dopp i groggen och ensamhetschocker. Eller i alla fall inte mer än under resten av året.