När tar Norrland slut? Kanske körde jag rakt in i frågan under en resa i södra Hälsingland för inte länge sedan. Allting var vackert förstås, det här landskapet kan inte rå för att det passar ovanligt bra till turistiska publikationers ideal, det ser faktiskt ut så där oförställt snyggt.
Svindlande grant, åkrarna gnistrande av ny brodd, skogssidorna en palett av gröna möjligheter, gårdar som placerats med herrgårdslik säkerhet så att markerna såg ut att vara komponerade till barocka slottsparker och inte till vanliga potatisland. Efter ett tag blev det alldeles för bra och jag märkte att det här, det kan inte vara Norrland. Någonstans där längs slätten från Bollnäs körde jag bilen genom den mellansvenska lummigheten, genom mälarlandskapens trädgårdsnäpna och avmätta kulturmark.
Oavsett vad länsgränsen hade att säga i frågan, detta var inte längre Norrland. En kant med skärpa, en kall kontur var frånvarade i bilden. Den där existentiella prövningen som alltid är närvarande i det norrländska landskapet: glöm inte senaste svagåret, vaka över nattfrosten, isranden!
Norrland, Norrland, den enda region av Sverige som alltid skrivs med stor bokstav. En gång det kärva framtidslandet av järn och vattenkraft, en gång flammande visioner hos Helmer Osslund och Leander Engström, ett exotiskt paradis som aldrig riktigt ville fästa i stämningsmålarnas mer idylliska skalor, men väl avpassat för en mer extatisk koloratur. Turistföreningens storpanorama av sublim vildhet, oförställd natur (utom i just de vattendrag som ändå måste dämmas upp för Sveriges belysning), oförstörda samer (utom de som fördrevs av samma dämningar) och slumrande rikedomar.
Oh, alla dessa ögon som blickat ner från idealens himmel och fällt budskap över landsändan. De som idag tar prisbelönta kameran eller reportageblocket och ser den eviga krympningen inland, de felvända kepsarnas tröstlöshet, de övergivna korvkioskernas estetik. I sedvanlig, tidstypisk kramp. Alla historiens ögon, fysiokraternas 1700-talsfantasier om en uppodlad lappmark, om miljonbefolkningar på tundran, om koloniala rikedomar. Norrlandsromantikernas sagoberättande med Olof Högberg och Pelle Molin, finnforsrövare, birkarlar och mer modernt svammel om kvänernas Faravid. Arma land, älskat av kulturen som en arena för all slags oknytt vid sidan av rationalitet och förnuft.
Som vore jag själv utan skuld och kunde kasta kritiska stenar. Nå sak, jag rattade bilen längs raksträckan mot Glössbo, sneglade dolskt mot fartkameror och världsarvsskyltar, tänkte svårt och länge tills granen, bergshöjderna och de lite mindre tegarna återkom. Med friden. Den nedbrunna kyrkan i Trönö och den gamla medeltida. Återbördad, det eviga leendet över landet ersatt av allvar, de mäktigt böljande slättängderna av tunga skogar, små gläntor av ljus och odling. Jag var i Norrland, äntligen.