John, Paul, Ringo, George, Quentin, Jerry, Woody, Heikki, ... yada, yada, yada ... Jag försöker komma på ett bra pojknamn som passar en gestalt jag än så länge bara sett på en skuggig ultraljudsbild. Han känner mig inte än. Så vitt han vet svävar han runt i ett tyngdlöst tillstånd likt en astronaut, men utan dräkt. Jag hoppas att han inte blir alltför uttråkad av det trygga mörkret. Som en primitiv vetenskapsman försöker han just nu lista ut vad det där rytmiska ljudet är till för. Dumm-di-dumm-di-dumm. Armar och ben rör på sig. Snurrar ett varv. Rytmkänslan kommer redan där. "Är det här mörkret oändligt? Kommer det alltid att se ut så här?", tänker han. Eller så gör han inte det. Han sparkar ut i mörkret för att känna efter om världen tar slut där. Den elastiska väggen utvidgar sig med stöten och får pojken att känna sig hjälplös, ensam. Plötsligt blir rummet mindre. Det är ack så trångt. Rösterna från det okända ger en känsla av att det finns något mer. Skratt. Gråt. Jag hoppas att ljudvågorna från skrattspåret till The Daily Show with Jon Stewart kan penetrera människohud och nå honom. Jag hoppas det får honom att le. Trots att han inte har någon aning om vilka vi skrattar åt, eller vem Glenn Beck är. Och varför det är så himla roligt att Fox News har "fair and balanced" som slogan. Jag hoppas att Al Pacinos skrovliga röst inte gör honom ledsen. Jag hoppas att ljudet från blixtar och dunder från den svartvita monsterfilmen inte skrämmer honom. Så småningom ska han veta vad allt det där är. Förhoppningsvis bryr han sig. Jag hoppas att han blir intresserad av annat än vem den där Zlatan var och hockeypuckar som flyger rätt upp i krysset. Men blir sport hans största intresse får jag väl acceptera det. Jag kan till och med tänka mig att glädjas åt det. Kanske lite motvilligt. Porten till hans fantasivärld kommer att stå vidöppen när han kommer ut. "Kan jag flyga? Kan jag gå på väggar? Jag har ingen aning". Som en levande dörrstopp ska jag försöka se till att fantasivärlden inte blir svårare och svårare att nå för varje år som går. Den som kan vandra in i sin idévärld och hämta det som han eller hon behöver vinner varje gång. I vår verklighet finns det så många saker som man kan förvånas över och blir förbluffad av. I vår overklighet finns det ännu fler saker som kan vidga ut den mänskliga föreställningsvärlden och lämna ett oförglömligt intryck. Som kan lämna en känsla av att det overkliga är minst lika verkligt som världen vi lever i. Det där finns i våra berättelser, i vår musik. Stora upplevelser om man tittar, läser, lyssnar noga. Och det finns så mycket kvar att utforska. Vi ses i september. Vad ska vi hitta på då? Först blir det väl en massa skrik och gråt. Men sen då? Till dess får du njuta av den stjärnlösa rymden. Vad du än heter.
