Folk; allmänheten och läsekretsen, har ibland ett närmast skrämmande gott minne.
För ett antal år sedan hade jag ansvaret för en dagligen återkommande spalt på tv-tablåsidan i Kuriren, där jag levererade korta omdömen samt betygsatte den dagens långfilmer i de vanligaste tv-kanalerna.
Och det hände (och det hände ofta!) att det förekom Åsa-Nisse-filmer. Vanligen i SVT-kanalerna. Mestadels på eftermiddagarna. Och jag var aldrig särskilt snäll mot dem; högre betyg än en Kurirenryttare fick nog ingen av dem, ändå mycket vanligare var det med en beslutsamt överkorsad ryttare. Åtföljd av ett lagom antal strängt totalsågande omdömen.
Detta sakernas tillstånd har den bästa av alla läsekretsar aldrig glömt (eller tillåtit mig att glömma). Mina oförsonliga omdömen var tydligen tillräckligt roande för att stanna kvar i det kollektiva minnet. Och det får man ju så här retroaktivt tacka så väldigt mycket för.
Men så här rätt många år senare (när det av någon bister anledning tycks vara totalstopp för Åsa-Nisse i någon enda kanal?) kan jag väl erkänna att jag nog var lite för ensidigt nedgörande gentemot mannen från Åsen. Möjligen till och med aningen för elitistisk. Det handlade ju, trots allt, bara om oförargliga buskis-filmer. Föga att reta upp sig för eller på.
Nu har Åsa-Nissefilmerna upphöjts till kultstatus och det finns flera dvd-boxar fyllda med dem.
John Elfström gestaltade den oförbätterlige smålänningen i 19 av de 20 filmer som, med mycket få undantag, regisserades av den läspande Ragnar Frisk, mellan 1949 och 1969.
Själv var Elfström jämte och medverkade totalt i bortåt 150 filmer samt tv- och teateruppsättningar. Han erbjöds procent på den första filmens intäkter, men avböjde eftersom han helt enkelt inte trodde på någon större publiksuccé. Han fick anledning att ångra sig.
Artur Rolén som kompisen Klabbarparn och Gustav Lövås som den inställsamme handlaren Sjökvist, hängde också med genom de allra flesta filmerna. Erfarna gamla buskis- och lustspelsaktörer bägge två.
"Den sjungande bonden" Bertil Boo var också ständigt med, innan han försvann i början av 1960-talet och ersattes av diverse samtida pop- och andra artister som Snoddas, Little Gerhard, Anita Lindblom, Sven Tumba, jenka-kungen Jan Rohde och Jerry Williams.
Och Åsa-Nisse var med i 10.000-kronorsfrågan i tv, uppfann ideligen den ena mera vidunderligt fantasieggande mackapär-maskinen efter den andra (alltid framgångsrika!) samt hamnade ofta (med Klabbarparn i kamratligt släptåg) i diverse rafflande motortävlingar (endera med bil eller båt) som han också regelmässigt vann.
Och den litterära upprinnelsen till allt detta svarade en viss Stig Cederholm (1905-1980) för. Han var smålänning, som efter en brokigt äventyrlig ungdom hamnade först på Långholmens fängelse och därefter på Sankt Sigfrids sinnessjukhus, varifrån han muckade 1932.
När andra världskriget inleddes 1939 for Cederholm till Tyskland och lät sig värvas i Waffen-SS, som sände honom till Norge. Efter ännu mera trassel hamnade han efter några år åter i Sverige, där myndigheterna placerade honom på Sidsjöns mentalsjukhus utanför Sundsvall. Och det var där han började sin bana som kreatör av Åsa-Nisse; den första novellen publicerades i den på dåligt papper tryckta tidskriften Tidsfördrif 1944. Och blev en succé samt bidrog aktivt till att tidskriftens upplaga skenade uppåt.
Berättelserna, som till stor del baserade sig på Cederholms gamla jaktkamrater från Nässjötrakten, gavs regelbundet ut i bokform; i sammanlagt 23 volymer mellan 1946 och 1975.
Cederholm hade skrivit över rättigheterna till filmbolaget Svensk Talfilm för en engångssumma och fick aldrig någon ersättning för vare sig film- eller tv-visningar. När Filminstitutets dåvarande vd Harry Schein i början av 1970-talet anmälde TV 2 för att de bröt mot regeln om "god smak" genom att visa Åsa-Nisse (Nils Petter Sundgren hade köpt in filmerna och anmälan avskrevs så småningom) lär Cederholm ha solidariserat sig med Schein.
Under några år på 1970-talet bosatte sig den gamle nazisten i norrbottniska Arjeplog och fick då delvis sin försörjning genom att skriva krönikor från bygden för Norrbottens-Kuriren.
Så kan det gå.
Men i dessa hade hedersmannen Åsa-Nisse ändå ingen som helst plats.