Krönika: Naturkatastrofer väljer inte sina offer

Halloween har redan varit, thanksgiving är flera veckor bort och ingen bryr sig om hur jag presterar i skolan– alla spännande amerikanska fenomen tycktes ha tagit omvägar runt mig och mitt tomma Word-dokument.
Men rätt vad det var bröts katatonin av ett Bambadabam! som rivstartade inspirationen. Ni tror förstås att jag menar ett imaginärt bambadabam, ett klick i huvudet som mest när allting föll på plats.
Det här bambadabamet var dock högst verkligt – det var ljudet av ett stenhus som kämpar för att stå kvar när marken skälver. En jordbävning. Det var det andra jordskalv jag någonsin känt– och det andra på två dagar.
Det första var ganska roligt, jag blev lite uppspelt över att äntligen veta hur det känns att bli omskakad. Men när huset för andra gången smällde till på det där viset och stolen skakade fastän jag satt still, då kändes det lite verkligare, lite läskigare.
Och som om inte de där krockande kontinenterna vore tillräckligt otrevliga, så får USA:s västkust just nu en katastrofpåhälsning även ovan jord: Kalifornien brinner som aldrig förr.
Jag bor tursamt nog en bit norr om skogsbränderna, men rapporter rullar in från mindre tursamma släktingar, vänner och bekanta som fått evakueras när grannhusen fattat eld eller som inte kan ta sig hem för att motorvägarna är stängda.
Fram tills att lågorna slog ut i Santa Barbara och den lilla jordbävningen skakade om min novemberdag var naturkatastrofer något diffust i mitt huvud som brusiga utrikeskorrespondenter rapporterar om från fjärran länder. Nu känns de plötsligt lite verkligare, lite läskigare.
Hur man under en längre tid vågar bo i en stad som brinner värre och värre varje år, och som bara går och väntar på Det Stora Skalvet, det övergår mitt förstånd.
Egentligen borde det vara den ultimata skräcken, det här med naturkatastrofer. Vi kan inte äta piller för att bli skogsbrandsresistenta, orkaner väljer inte offer efter vem som slarvat med bordsbönen och inga rättvisesystem i världen kan stoppa en annalkande jordbävning. Vi kan inte ens ta reda på när den inträffar.
Moder Jord kan döda i morgon eller om 100 år.
Så om det går typ en månad och ingen ny Anna Hörnell-krönika ramlar in här i tidningen, då kan ni prova att slå på nyheterna. Kanske står den brusige utrikeskorrespondenten utanför Templeton High School, kanske tittar han ut över den kollapsade motorvägsbron, kanske intervjuar han rektorn om skolbyggnaden som rasat ihop mitt under pågående lektion. Kanske får ni då, om ni inte redan fått den, samma reality check som jag.
Lite verkligare, lite läskigare.