På facebook döljer några vänner sin ålder. Kanske skäms de för att de fortfarande längtar efter en kram kvart i tre? Medan marlbororöken stiger upp från balkongen vill alla vara relevanta tänker jag? Och vem kan egentligen klandra någon för det? Det lustiga är att de egentligen bara gör det de alltid gjort. Kläderna, magasinen, musiken, referenserna. Då sa ingen nåt, nu känns blickarna. Är man inte den snygga killen längre får man vara den roliga, där på balkongen. Att närma sig 40 i Stockholm är en helt annan sak än att göra det i Luleå. Här finns det en hel värld av kvinnor och män som inte vill ändra sitt liv för det. Här är det okej att lyssna på SHM i tunnelbanan på väg till Friskis & Svettis och samtidigt vara lite tjock. Att tänka på dagisavgiften medan introt till One ekar ut i vers. Det kan man i och för sig också göra i Luleå, skillnaden är bara att motståndet är så mycket mer synligt - och uttalas högt. Hemma får man ibland, ogenerat, frågorna. "Vad du var stilig i kläderna? Har också du blivit äldre?". Eller "Har du slutat på nöjet nu? Det var dags att växa upp va?". Oftast säger jag inget, bara nickar. Jag ska börja säga att jag är kulturjournalist i stället för frilansjournalist tänker jag. Kanske ser de mig då mer som en musikjournalistikens Göran Greider än en drömmare. Min vän håller med, han som är en av dem som döljer sin ålder på facebook och aldrig skulle erkänna varför. Jag skulle nog i och för sig aldrig fråga - ändå hamnar vi ofta i samtal om ålder och vår nyfunna sårbarhet när vi ses. Som en gång då han sa att skateboardrampen helt plötsligt ser ut som något man kan slå ihjäl sig i, snarare än något man kan imponera på kompisarna i. Efter att vi båda sett Greenberg, filmen av Noah Baumbach, kan vi dock beröra ämnet mer direkt. Vi säger till varandra att det där med att växa upp inte behöver vara att skaffa sig en tråkig frisyr och större lägenhet "bara för att". Jag har ett utlägg om hur Ben Stiller (Greenberg) gör en av sina bästa roller, när han lyckas balansera mellan det svåra: Att inte bli en kliché, men gärna se ut som en. I stället för att jaga småtjejer och dölja sin ålder på facebook lever Greenberg som han alltid gjort. Står för psykologbesöken, för sin dröm om ett rockband som aldrig slog. Visst är han en ensam loser ibland, men han låtsas i alla fall inte vara något annat bakom ett radhus, en tjej som råkade bli gravid, eller ett jobb han först hamnade på och sedan fastnade i. Han är Greenberg - och ibland räcker det bra det med.
