Och så är det de där dagarna när det inte blir någonting. Inte en bokstav, inte ett tecken. Man sitter vid skrivbordet, locket på laptopen uppfälld, fingrarna lätt höjda över tangentbordet, men ingenting händer, absolut ingenting. Och det känns lika hopplöst varje gång.
Efter dryga 20 års skrivande borde jag väl ha vant mig vid att tystnaden som löper parallellt med orden ibland får övertaget, men det är alltid lika plågsamt, alltid lika svårt att acceptera.
Tröstformuleringarna, de lätt buddhismstänkta, kan jag utan och innan, jag kör med dem lika flitigt som alla andra författare. Man måste vänta in. Det går inte att skynda på. De tysta dagarna är en del i skapandeprocessen. Arbetet pågår i det inre. Men hur sanna orden än är, hjälper de föga när först lunchen, sedan eftermiddagskaffet och till sist middagstiden närmar sig, och ingenting, absolut ingenting synligt har blivit gjort. Inga raster, inga måltider känns välförtjänta. Den som icke arbetar skall heller icke äta.
Konstnärligt arbete är verkligen något för sig, det liknar inget annat. Ändå försöker man, mer eller mindre krampaktigt, att se på det med samma ögon som man betraktar sjukvård eller bilindustri eller forskning. Vi lever i jämförelsens tid, mätbarhet är ordet för dagen, och allt som sker i samhället ska kunna styrkas och utvärderas.
Eftersom det inte existerar någon måttenhet för att beräkna hur mycket ett besök på en konsthall eller läsning av en bok är värt, eller vilken avkastning ett skolbibliotek ger, så försöker man ibland räkna om det till andra värden. Kultur är friskvård säger man till exempel, och då menar man att det sänker samhällets sjukvårdskostnader. Eller så kallar man en musikfestival för ett besöksmål och vips har det fått med turism att göra och man hör genast klirret
i de lokala näringsidkarnas kassor.
Eftersom siffror ibland är det enda som kan få politiker att lyssna, måste vi som är konstnärligt yrkesverksamma emellanåt acceptera de här omräkningarna. Men i längden blir de ganska tröttsamma. De är ju bara alibin, de har alls ingenting med själva grunden att göra, kopplingen mellan en tranströmersk metafor och kommunbudgeten är helt och hållet fiktiv.
Så när orden till slut vinner över tystnaden, och tangenterna börjar knattra under fingrarna, är det inte på grund av min lust att bidra till minskningen av Försäkringskassans kostnader, utan varken mer eller mindre på grund av gudomlig inspiration. Och den, gott folk, går inte att köpa för pengar.