Det är tidig eftermiddag och The Happy Chaps spelar på Galären-scenen. Folkspridningen på Gültzauudden är gles, men inte på samma ödesdigra vis som då det tidigare i sommar har varit förvånansvärt tomt på vissa av länets stadsfester. Då har det känts som ett omen om arrangemangets stundande hädanfärd - men på Musikens makt ger det bara ett avslappnat intryck. Folk kommer och går; de slår sig ner på picknickfiltar; de umgås och de lyssnar.
I BD pop-tältet försöker Magnus Ekelund förgäves att hålla offentliga intervjuer med några av festivalens artister, men han överröstas konstant av de frenetiska zumbalektionerna som hålls i närheten. Jag vet förresten inte vad zumba är (aerobics sans pannband och benvärmare?), men dess utövare verkar i alla fall helt outtröttligt energiska. Kul, ändå, med lite inslag av hälsosamhet, i ett festivalschema som annars kan tyckas riktat mot oss trötta, otränade kulturentusiaster.
Och det är ju det som är grejen med Musikens makt. Fokus ligger, såklart, på musiken - men den sociala aspekten är ändå inte nedprioriterad. Om man nu ska göra den oundvikliga jämförelsen - Musikens makt kontra Luleåkalaset - så är det nästan pinsamt hur överlägsen den förstnämnda är. I alla avseenden. Musikbokningarna är gjorda med så mycket mer omsorg, men också den generella stämningen är genuint mycket trevligare. Det finns förvisso inga öltält, men så länge vädret tillåter är det ju minst lika behagligt att bara sitta i gräset. Och vill man nu nödvändigtvis ha en sluring så kan man väl gå iväg och dricka i Stadsparken under något band man kan tänka sig att skippa.
Det brukar ju annars vara Luleåkalasets trumfkort. Att det är en folkfest; någonstans att träffa människor och umgås med vänner och bekanta. Ändå har Musikens makt så mycket högre potential som mötesplats att vi rent skulle kunna ta och avskaffa Luleåkalaset redan nästa år, ifall bara fler människor hade vett nog att ta sig till Gültzauudden i slutet av augusti. Då skulle man dessutom ha drygt 600 kronor till övers varje sommar, att lägga på något mer prisvärt. Typ välgörenhet eller lakritsremmar.
Ett hotfullt regnfall ser sig plötsligt besegrat och upphör, då det sublima lokalbandet Könsförrädare vid halvsjutiden framför Patti Smith-covern Ask the angels, iförda Pussy Riot-masker. De är bara en av det flertal akter som under kvällen uppmärksammar de ryska rättskämparna, och det känns bra på något sätt; passande. Kampanjen hör hemma i det här sammanhanget. Musikens makt är ett proggnamn, och även om politiken och musiken i allmänhet är mer fjärmade nu än de var på sjuttiotalet, så är det här ett vackert gemensamt forum. Någonstans där man kan stå på scen och påpeka att yttrandefrihet är en mänsklig rättighet. Eller att kungen är en idiot.
Fyndbokningen Vånna inget sätter ord på vad Pussy Riot och arrangemang som Musikens makt har gemensamt, då det sjunger "vi skakar liv i en trasig värld". Man får verkligen en känsla av att musiken ändå är större än allt. Till och med Vladimir Putin.