ROLF NILSÉN: Krönika: Musik i New York

Det är Mats Olsson, krönikör och reporter på Expressen i många år och även medlem i musikkollektivet Feber (där han tillsammans med Lennart Persson, Jan Gradvall och Andres Lokko ombesörjde en hel del av Expressens nöjesskriverier under tidningens ganska kortfattade försök att lansera sig som en så kallad ?kvaloid?, kvalitetskvällstidning, för några år sedan), som gjort urvalet till den här dubbel-CD:n. Samtidigt med den kommer även de andra Feber-medlemmarna med egna dubbelplattor (dem går det att återkomma till). De har också hunnit med en tidigare omgång sådana och även några böcker. Det kan och bör även noteras att kvartetten i Feber-kollektivet hör till de allra kunnigaste musikskribenterna i hela landet. Mats Olsson har ett långvarigt och djupt passionerat förhållande till New York och det var ganska självklart att det här var staden han skulle återvända till så fort som han bara orkade det, efter att ha rehabiliterat sig efter den utbrändhet som fick honom att ta paus från Expressens spalter. Han bodde i New York i en tioårsperiod under 1980- och 1990-talet och fungerade under flera av de åren som Expressens korrespondent där. Och kärleken till världsstaden håller i sig; han besöker fortfarande regelbundet ?The Big Apple? och ingenting får Mats Olsson att skriva så lyriska observationer som när han får tillfälle att tillbringa tid på exempelvis Great Jones, på Great Jones Street, mata in dollarsedlar i den oöver-träffade jukeboxen där, sitta och prata med bartendern på andra sidan bardisken, inmundiga något lämpligt och bara ha det avspänt och bra. Mycket av den musik som Mats Olsson förknippar med New York har att göra med 1970- och 1980-talens version av densamma världsstad. Det är stilfull inledning med John Lennons och Yoko Onos New York City och så diagonalar den elegant tvärs fram genom Velvet Undergrounds Rock and Roll, New York Dolls Stranded in the Jungle, Johnny Thunders Subway Train, Richard Lloyds Blue and Grey, Blondies Pretty Baby, Tom Waits Union Square, The Del-Lords Get Tough, Richard Hell & The Voidoids Love Comes in Spurts, The Ramones I Remember You, The Smithereens Strangers When We Meet, Televisions Venus, med diverse flera. Personliga Olsson-favoriter som NRB&, The Fleshtones, Sylvain Sylvain och Peter Holsapple finns förstås med. Han har till och med hittat plats åt sin gamle hjälte Doug Sahm (For the Sake of Rock?n?Roll) och självklart ska ju Mink De Ville vara med på en New York-samling ? Venus of Avenue D! Det är mycket av ett pågående soundtrack till New York och av stadens bultande feber och ljud och ljudbilden fullständigas med Nilssons fina I Guess the Lord Must Be in New York City, Lovin? Spoonfuls Summer in the City och med Graham Parker & The Rumours episka Heat in Harlem samt de klassiker som Irma Thomas It?s Raining och The Drifters On Broadway är. Fast jag kan ju förstås ändå inte riktigt förstå en New York-samling som undviker allt med Dion (vars musik Lou Reed kärleksfullt karakteriserade som ?Bronx Blues? när han introducerade honom i The Rock and Roll Hall of Fame; samme Lou Reed som inte heller finns med på den här samlingen ? men förmodligen rör det sig i bägge fallen om svårigheter med att komma åt rättigheterna). Men i övrigt så ? man längtar ju bara tillbaka dit. Jag kom till New York den första gången i början av 80-talet och då besökte vi Lone Star Café, som nu är borta sedan många år tillbaka, och hade glädjen att få lyssna till Dr. John. Bakom hans rullande New Orleans-boogie piano och den formidabelt själfulla sångerskan Tracy Nelson. Jag skakade hand med Dr. John och gav Tracy Nelson en björnkram. Senare musikaliska incidenter i New York har inkluderat förre New York Dolls-medlemmen David Johansen, som då uppträdde som Buster Poindexter, som från scenen på (numera tyvärr nedlagda även det ) Bottom Line ropade när vi kom in där:  ? Here Comes Rolf From Dusseldorf! Han hade kallat mig det när jag intervjuade honom i Stockholm något år tidigare och kände igen mig nu. På samma Bottom Line, men några år senare: extraordinärt gig med Nils Lofgren, från Springsteens E Street Band, och så en intervju med honom backstage också. Och så för bara några veckor sedan, ännu en medlem från E Street Band ? trummisen ?The Mighty Max? Weinberg, med sitt band från TV-showen med Conan O?Brien. Det här var på B.B. King?s Blues Club i närheten av Times Square och det enda som inte var så kul den kvällen var en ovanligt sur servitris, som nog borde ha stannat kvar i sängen den morgonen och sovit vidare i stället för att ha gått i väg till jobbet. Det hade varit bäst. För alla parter. Och så minns jag den lurige blues-countrygitarrist som hette Bill Kirchen och som under ett set på The Zipper Theatre plötsligt slutade spela och vände sig mot den fotograferande Thord Nilsson med de lätt anklagande orden:  ? Hey You, With the Camera, You Took Away a Piece of My Soul! Musikaliska minnen från New York. Bara därifrån. Katten Malin trivs bäst i närheten av det varma elementen de här dagarna. Där är det mysigast. Och till nästa gång: Lev Väl.

Rolf Nilsén: Krönika: Musik i New York

Som av en händelse anländer det en dubbel-CD med musik om och från och till New York, bara några dagar innan den senaste resan dit.