Krönika: Mörkrets hjärta är vårt ...

Jag såg också Hearts of darkness, en dokumentär om den beryktade och kaosartade filminspelningen. Egentligen var projektet från första början alldeles för stort och svårhanterligt. Då inget filmbolag ville veta av filmen tog regissören Francis Ford Coppola pengarna från den enorma succén med Gudfadern ett och två och satsade i princip allt på Apocalypse Now. Inspelningen blev en brokig historia, kantad av katastrofer. Till exempel så var Coppola missnöjd med huvudrollsinnehavaren Harvey Keitel och efter två veckors inspelning sparkade han honom. I stället lyckades han få Martin Sheen att hoppa in i rollen som Willard. Inspelningen fick börja om. Men Sheen var djupt alkoholiserad vid den tiden och ungefär halvvägs in i produktionen fick han en hjärttattack som nära nog tog hans liv. Filmen fick klara sig utan Sheen under flera veckor. Vidare drabbades de av monsunregn som förstörde stora delar av inspelningsplatserna vilket i sin tur ledde till att Marlon Brando, som för det första hade krävt hutlöst mycket cash för att ens spela i filmen, nu hotade med att inte komma alls.
När Brando väl dök upp på inspelningsplatsen i Filippinerna så var han rejält överviktig och i extremt dåligt skick. Dessutom kunde han inte få grepp om rollen han skulle spela: den mystiske kapten Kurtz. Efter ett tag gick det upp för Coppola att Brando varken hade läst manuset eller filmens förlaga, Joseph Conrads bok Heart of darkness. Brando hade ingen aning om vad filmen ens handlade om. Och det är då som det blir riktigt intressant. För Coppola hade minst lika stora problem att greppa Kurtz för egen del. Om nätterna satt han och arbetade med manuset och skrivit om slutet, för att försöka hitta någon slags förklaring. Men han kunde bara inte få ihop mytbilden till en trovärdig person. Inspelningsdagarna gick, pengarna tickade iväg medan Coppola och Brando bara pratade, och försökte få ihop Kurtz och slutet. Till slut blev ju filmen gjord men de lyckades ändå aldrig få ihop det och egentligen är det precis vad som är så grymt med Apocalypse Now: att den aldrig lyckas förklara sig själv. Det är så oerhört befriande. Det är lite samma sak med Amerikas två senaste giganter: There will be blood och No Country For Old Men. En del av det som gör dessa filmer så fruktansvärt bra är att de saknar ett förklaringsbehov, de skriver inte något på näsan och låter åskådaren titta själv. Man kan ju alltid hoppas att det är en trend. Någon som tar det hela ännu längre är den österrikiske regissören Michael Haneke vars film Funny Games US har premiär om två veckor. Den handlar om två sadistiska överklasspojkar som torterar en helt vanlig familj. Bara sådär, hipp som happ. Filmen är en amerikansk remake av Hanekes egna film på tyska med samma namn från 1997. Jag har inte sett den nya versionen men den ska vara exakt likadan som originalet, kopierad ruta för ruta. Inte heller Funny Games kommer med någon förklaring. Handlingen tycks inte ha något motiv, trots att den är så våldsam. Samtidigt anklagar den oss tittare för att vi med vår egen passivitet orsakat det här själva, att det meningslösa våldet i filmen är vårt fel, för att det är så vi vill ha våra filmer serverade. Det är något som provocerar och typ varannan tittare/recensent avfärdar filmen i vredesmod.
Funny Games ifrågasätter också relationen mellan filmskapare och åskådare. Med jämna mellanrum så bryter en av de torterande överklasspojkarna ned "den fjärde väggen" och pratar direkt in i kameran, rakt till oss tittare. Typ som Woody Allen gör i vissa av sina filmer. Trots att det klart och tydligt påminner oss om att filmen är fiktion, och att händelseförloppet helt styrs av Haneke, så vill man helst förbise det, och bara fortsätta följa handlingen som om ingenting hade hänt. Filmskapare styr alltid helt över storyn men det som är så befriande med Apocalypse Now och Hanekes filmer är att de nöjer sig med det och låter bli att förgripa sig på tittarna med förklaringsmodeller. Att de bara presenterar ett skeende och inte tar sig an någon förklaring. Det är vad som gör Apocalypse now så mystisk och Hanekes filmer så obehagliga. Det verkligt mäktiga ligger i skräcken inför det obegripliga, i mötet med det okända och oförklarliga. Och det är vår egen inlevelseförmåga som skapar en bra film. Mörkrets hjärta är vårt. Den skräcken...