Chefen tjatade på mig häromveckan. Den här gången handlade det om att han ville att jag skulle börja blogga på Kurirens hemsida. Det här med bloggar är ju ett intressant sätt att lära känna någon på. Eller snarare: låta någon annan lära känna en själv på. Men jag sa givetvis nej. Jag har ju redan en hel nöjessida om dagen som fungerar i ungefär samma syfte. Tänkte att det räckte gott och väl. Dessutom har jag ju redan en blogg tillsammans med min bror Lars på brorsor.blogspot.com. Fast chefen kom enträget tillbaka. Tjatade lite till, som dom gör, chefer. Så nu blir det så i alla fall: jag har startat en blogg på Kurirens hemsida. Men jag kan betrygga er Brorsan-fans i läsekretsen om att det inte innebär att jag slutar där. Jag har bara ett hjärta och det stannar där det hör hemma. Det är bara att det stället inte ger bäst betalt för tillfället. Bloggen på Kuriren kommer mest att handla om livet som redaktör - det vill säga: vilka Youtube-klipp jag sett under dagen. Kanske nåt musiktips. Kanske till och med lite privata grejer. Skvaller och snask. Det har varit mycket tal om vad som är okej och inte okej att skriva på sistone. Lars Norén har som bekant publicerat all skit han tänkt och hört under de senaste åren och fått reaktioner därefter. Serietecknaren Simon Gärdenfors har gjort något på sätt och vis liknande i sin serieroman Simons 120 dagar som kom ut här i dagarna. Den handlar om när han förra året reste runt i Sverige under 120 dagar och bodde hos folk och främlingar som anmält sitt intresse på hans hemsida. Förebilden är givetvis Markis de Sades snusk-klassiker De 120 dagarna i Sodom och med den kopplingen är det ganska lätt att förstå syftet och innehållet i Simons bok; för det mesta handlar det om hur mycket sex han hade och hur mycket droger han tog. Förklätt i en väldigt gullig tecknarstil. Boken är väldigt utlämnande, tar med alla snaskiga och omoraliska detaljer. Den vanligaste repliken är nog: "men du måste lova att inte ta med det här i din bok". Frågan är om det är rätt att vara så utlämnande. Svaret är förmodligen nej. Men ändå är det en väldigt bra bok och Gärdenfors har varit tydlig med att han tycker det varit värt det (allt för konsten) även om han ångrar rätt mycket. Och efter att ha läst den tänker jag att det kanske är värt det, det kanske är det som gör bra kultur. För vem vill läsa om lyckade och goda människor, de är ju inte det minsta intressanta. Och egentligen är det inte heller själva utlämnandena i sig som är problemet. Nej problemet är att människan är alldeles för värdelös och dålig i grunden. De flesta tänker och gör fel jämt. Då uppstår snask och skvaller. Och det är inget man kan lösa genom att förhindra folk att skriva om sådana saker. Som jag ser det så kan vi antingen acceptera att vi är sämst eller så blir vi bättre människor. Bättre vänner, snällare, godare. Och om ni inte blir bättre nu så får ni kanske acceptera om jag fläker upp era brister och fel i min blogg. För det är ju sånt man gör i bloggar. Om ni ändå väljer att inte bli bättre människor så är ju det bättre rent kvalitetsmässigt, eftersom bloggen blir intressantare. Så det är lite upp till er. I och för sig har jag ju en personlig källa att ösa skit ur, men samtidigt kan jag tycka att det är någon annans uppgift, alltså att tvinga mig till bot och bättring. Jag tror nämligen att jag vill viga mina bloggtecken åt er och era brister. Åt konsten. Eller så ids jag inte, för det är ju också vad som är så bra med bloggar. Man får välja själv. Jag skriver vad jag vill.
