Krönika: Minnet av en überstressig tid

Det kom ett brev om sommarsäd, om vinbärsbuskar, körsbärsträd ... Nej, skojadet bara. Det kom ett mail. Med lokala sommaraktivitetstips för barnfamiljer. Och jag tänkte: Guuuud, så skönt att mina barn har blivit stora. Inte för att det var något fel på mailet, tvärtom. Det var schysst och reko och välvilligt på alla sätt och vis. Men det påminde mig om den überstressigaste tiden i mitt liv. En tid då stressen kom sig av att jag jämt gick omkring och kände mig mer eller mindre misslyckad. Anledningarna var oräkneliga. Ett axplock: Jag kände mig misslyckad för att jag inte ordnade sagolika marsipankalas i trädgården. För att jag överhuvudtaget inte hade någon trädgård att ordna något kalas i. För att jag inte pysslade på Eva Funck-nivå med mina barn. För att jag inte orkade ha med dem när jag skulle koka sylt. För att jag inte slängde in dem i bilen titt som tätt och åkte och tältade och paddlade och fiskade. För att jag inte visade dem fjällen, arkeologiska utgrävningar och mjölkkor. För att jag inte släpade med dem till alla museer, snöskulpturfestivaler, teknikutställningar, ormexpon och gud vet allt som ägde rum inom fem mils radie. Jag iakttog mina reaktioner, analyserade läget, såg alla "inten" som jag bombarderade mig själv med och insåg galenskapen i det hela. Ändå - jag lyckades inte lyfta av mig den stora pressen som jag befann mig under. Rättare sagt, till slut lyckades jag. Eller, ja, en dag var den borta. Förmodligen när barnen för femtielfte gången sa, typ: "Palla vara i naturen. Vi vill hellre äta smågodis och se på Småstjärnorna." Jag ska inte mala på om orimliga perfektionskrav som småbarnsföräldrar lägger på sig och hur det bara tycks bli värre med den saken. Inte heller ska jag predika om alla dessa dagar som kommer och går, som vi inte tänker på är livet. Nej, jag nöjer mig med att konstatera att för min del är det lugnare nuförtiden, att mail med familjeaktivitetstips inte ger mig ångest längre. Barnen är stora, de sköter sitt och jag mitt. Tämligen ofta möts vi och kul har vi för det mesta. Praktiskt är det också med vuxna människor, inte minst för att de kan göra lite nytta. Klippa håret på en. Bidra praktiskt eller ekonomiskt till hushållet. Eller komma med bilen och hämta en på stationen när man snubblar ut ur Stockholmsbussen vid midnatt.

Krönika: Minnet av en überstressig tid

Katarina Kieri minns hur stressig tiden mellan hägg och syren var då hon var förälder och skulle leva upp till alla pretto-krav. Det pretentiösa är numera borta och hon kan läsa om sommaraktiviteter utan att få ångest.