... och så gör de sig hörda igen.
"Varför försöker du ens?" viskar de, "Varför anstränger du dig för att återfå fotfästet, när du vet lika väl som vi att du bara kommer falla tillbaka ner?"
Avlägset väsande, men alltid med så pass övertygande belägg för sina yttranden att resistens är meningslös, ekar de febrila rösterna från någonstans långt bak i hjärnans mörka och fuktskadade källarhålor. Självföraktets, flyktinstinktens och osäkerhetens väktare. Tvekans reptiler.
Jag ber om ursäkt ifall ovanstående beskrivning låter väl så Bergmanskt ångestladdad; men det är vad de är, eller hur? Reptiler. Samma kalla och manipulativa instinkter som har påverkat oss sedan vi för x miljarder år sedan kravlade upp ur havet och tog våra första, staplande steg på land. Eller sedan Första Moseboken, för dem som kittlas av en lite mer arkaisk världsåskådning.
Jag har förresten ingen aning ifall begreppet reptilhjärna är ett figurativt uttryck eller en faktisk vetenskaplig term - men det slog mig nyligen hur uppenbart det är att vad som i den kristna skapelseberättelsen symboliseras av just en reptil är samma existens (förmodligen har detta poängterats otaliga gånger förr, men jag befinner mig alltför långt från närmaste wifi-zon för att orka göra några efterforskningar i ämnet).
Personligen har jag i alla fall ganska regelbunden kontakt med dessa kallblodiga häcklare och för tillfället jobbar de i skift för att hinna med all distribution av självtvekan. Detta kommer sig av att jag i skrivandets stund befinner mig halvvägs igenom en månadslång intensivkurs, efter vilken det är meningen att jag ska vara en kvalificerad TESOL-lärare.
Akronymen TESOL betyder Teaching English to Speakers of Other Languages och det faktum att jag är ensam bland mina kurskamrater med att inte ha engelska som modersmål får mig att känna mig som en hycklare av rang. Dessutom finner jag tanken på att jag, om bara två veckor, skulle inneha adekvata färdigheter inom pedagogik, fonologi och grammatik för att vara anställningsbar som lärare helt absurd. Att jag bara vågar låta en så självgod föreställning infinna sig, ens för en sekund.
Det är i alla fall vad den lilla ödlan på min axel säger.
Om jag, i ett hypotetiskt universum, hade avlagt något nyårslöfte i år, då hade det varit att inte ge vika för krokodilernas kritik under 2012. Jag hade lovat att anstränga mig för att frammana något slags artificiellt självförtroende och ta mig an nya utmaningar med rak rygg och målmedvetna steg; att kasta mig in i dessa omtumlande upplevelser - inte bara panikartat kämpande mot en lyckad utkomst - utan självsäkert inställd på en sådan.
Men tyvärr så har jag aldrig trott på nyårslöftet som koncept och tanken på att jag skulle anamma detta nya sätt att tackla tillvaron känns lika osannolik som att jag skulle gå med i ett gym eller sluta äta på McDonald’s. Jag skulle ändå bara misslyckas i slutänden.
I alla fall enligt mina källor - och de brukar ha väldigt övertygande argument.