Krönika: Men balkongen har jag i allafall fått till

Varje dag dräller det in recept i morgontidningarna och med posten och jag tar tacksamt emot alla förslag. Äta ska man varje dag och idéerna sinar allt som oftast. Men jag undrar lite, vilka är det egentligen som ska laga och äta alla de där bufféerna? Varje publikation med självaktning har recept och bilder på sådana. Hela tiden. Det är trädgårdsbufféer och studentbufféer, pingstbufféer och nationaldagsbufféer, båtsäsongsbufféer och buffésäsongsbufféer.
Kanske är mina anspråk alltför enkla och omoderna och förmodligen är jag både avundsjuk och missunnsam, men alltså, jag vill bara ha lite hjälp med det dagliga dilemmat, jag vill bara komma på vad in i bängen som ska fram på middagsbordet. Jag vill inte veta hur man gör tjugofyra chokladdoppade limelaxrullar eller kuvertbröd som är lätta att fylla med spännande saker för sexton personer som står och sippar på välkomstdrinken. Jag behöver inga bilder på sådär alldeles lagom obekymrade människor som umgås sådär alldeles lagom obekymrat runt patinerade träbord som dignar av kronärtskocksnittar och munsbitar av svart kaviar och rabarber. Jag vill ha mat. Som är god och mättande, som inte alltför ofta kostar skjortan och som helst kan värmas till lunch dagen därpå.
Det påstås att det säljs kokböcker som aldrig förr i Sverige. Till människor som inte har tid att laga mat, utan sitter och bläddrar i de där böckerna medan de trycker i sig burkravioli och hämtpizza. Kanske är det så, i mitt fall ser det hur som helst ut på ett annat sätt. Eftersom jag för det mesta sitter hemma och jobbar skulle jag kunna laga långkok och tjälknöl flera dagar i veckan. Om någon bara gav mig idéerna och recepten.
Det är klart att det inte bara handlar om maten, det är det där andra också. Det blir alltid så här för mig när sommaren närmar sig, jag blir extra känslig, får lite svårt att klara fyrfärgstrycken. Det blir lätt så att jag börjar ställa vad jag ser mot vad jag har. Ingen trädgård, kommer jag snabbt fram till. Ingen båt. Och ingen student. Jag kommer med största sannolikhet inte att tillaga någon buffé denna sommar heller. Kanske blir jag bjuden på någon, och det är förstås alldeles utmärkt, men ja, ni vet, det är liksom inte samma sak. Det räknas inte på samma sätt.
Och nu har den här krönikan inte helt oväntat och på ett uppenbart vis börjat handla om mig och min ångest. Och ångest är ett ord som man inte ska missbruka sa en terapeut en gång och det hade han förstås rätt i. Men säg hang-ups, då. Det handlar om mig och mina hang-ups. Sommarklädda människor som ler och äter buffé. Tidningsbilagor med sommarspecial. Torp. Tjära. Bryggor. Hammock. P S Kröyer och Skagen.
Men balkongen har jag i alla fall fått till i år. Har jobbat enligt principen Skapa Hörna. Där blommar nu pelargon, margerit och pensé. Och snart hänger lobelia och klättrar murgröna och luktärt. Mattan är utrullad, möblerna är oljade, plåthinken med planteringsredskapen är smakfullt placerad och en vilstol har jag köpt. Så där sitter jag bekvämt tillbakalutad med martinin i ena handen och Drömfakulteten i den andra och tittar då och då på min hörna. Nöjd. Och ensam. Suck.