Jag minns inte att cykeln låste sig. Inte heller hur jag flög genom luften. Bara smällen när mitt ansikte mosades mot asfalten. Och den förfärliga känslan av att allt liksom gick sönder. Jag försökte ta mig upp, men benen bar inte. Mina händer fylldes av blod, mer än jag någonsin sett.
Då stannar en bil. En kvinna kommer ut. Hon säger att hon är läkare och att hon ska ta hand om mig. Vi går de 50 meterna till mitt hem, där hon hjälper mig att tvätta av mitt ansikte. Efter en snabb undersökning av den sneda näsan sätter hon mig i sin bil och kör mig till sjukhuset. Under tiden ringer hon sina kolleger.
Det är nu några dagar sedan och jag har tänkt mycket på henne. Vilken tur jag hade att just hon körde förbi. Och att hon var en sådan människa som valde att stanna och hjälpa mig. Jag har också tänkt på de andra, som bara körde förbi när jag låg och vred mig i en blodpöl precis bredvid vägen.
De senaste veckorna har näthatet diskuterats flitigt inom medierna. Kommentarsfält, aggressiva läsarreaktioner och rasistiska propagandametoder har fått stå som bild av vad internet föder för kultur. Och visst, det är en del av sanningen, men långt ifrån en heltäckande bild.
I själva verket skulle jag nog säga att den oerhörda omtänksamhet som jag fick ta del av när jag var skadad är vanligare på nätet än ute på gatorna. Nog har vi vant oss vid att vända bort blicken när vi promenerar genom våra städer. Gå vidare, gå förbi. Allt kan ju inte vara vårt problem, eller hur?
De senaste åren har jag sett oräkneliga exempel på hur människor uppträder på ett helt annat sätt på internet. Hur de hjälpt andra med pengar, arbete, tjänster. Hur de osjälviskt lagt tid på att trösta och ge stöd. På ett sätt som faktiskt skiljer sig drastiskt från andra delar av livet.
Den här kulturen får så klart sällan utrymme i medierna, vars logik är uppbyggd kring negativa händelser: det är alltid en större nyhet att någon inte blir hjälpt och lider skada, än att någon faktiskt blir det och undviker skadan.
Man skulle kunna säga att vi uppför oss på det sätt som vår kultur fostrar oss till. Det ska mycket till för att vi ska bryta ett mönster som alla andra följer. Skapar vi ett utrymme för hat och frustration, blir det också just hat och frustration vi kommer att få. Skapar vi en kultur av omtanke och medmänsklighet, är chansen större att andra kommer att omfamna den.
Just här ligger det grundläggande felet när det gäller mediernas strategier vad gäller läsarkommentarer. Genom att redaktionerna själva inte engagerar sig i kulturskapandet, visar man att kommentarsfältet är en zon som inte är värd någon omtanke. Och då krävs det väldigt mycket för att någon ska orka gå emot strömmen och stå för en annan attityd än den som frodas för tillfället.
På sjukhuset frågade jag kvinnan som hjälpte mig hur jag kunde tacka henne.
- Du kan göra samma sak själv, en annan gång, svarade hon.
Egentligen är medmänsklighet så enkelt. Och så svårt. Men detta vet vi: finns vi inte där på plats - antingen med våra kroppar eller med våra ord - så kan vi inte visa den.