Till poesin återvänder jag alltid, dess nödvändighet. Första dikten som slog mig var underligt nog av J-O Wallin, den kraftfulle ärkebiskopen som reste genom Hälsingland och såg vackra fruntimmer överallt efter visitationerna. Vilket han glatt och förtjust meddelade i breven hem till frun. Han skrev psalmer också, och skrev om andras, ett otal. Nåväl, dikten.
Det var realskoletid, men inte min, i brorsans redan då ålderdomligt kanoniserande antologi för modersmålet fanns några rader och efter dem var ingenting sig likt. I farstukammaren, jag minns visst själva ögonblicket, han hade gjort sig ärende från lillkammaren, vi läste läxor över var sitt bord, var sin kammare. Men dikten har jag glömt, Wallin är ju högst ordinär när man gör sig besväret, omhuldad av sin egen tid, förgäten av vår.
Femtio år senare, alltså denna sommar läste jag efter varandra Pia Tafdrup och Zbigniew Herbert, en dansk och en polack, två världsdiktare. De fortsätter att fylla sommaren med mening. Jag spelar dem om och om igen, som tonåringen med ep-skivan, men de nöts aldrig ut. Med Tafdrup är jag jämnårig, nästan alldeles, hon har stor kraft, hennes nykonstruktioner är aldrig långsökta fastän djärva. Den nya samlingens namn är en sådan, heter Salamandersol. Herbert är en lysande trollstav i slagskuggan från järnridån, den man nu måste förklara för kontextens skull. De spelar vackert ihop, tillsammans täcker de Europas efterkrigserfarenhet av utopiska förhoppningar och totalitära sammanbrott. För att nu säga något förnumstigt om själva tiden.
Romaner är sådant som spolar förbi, facklitteraturen är verktyg som nöts och byts ut, det finns alltid en skarpare mejsel. Poesin består, i hyllan, i medvetandet. Där står den tätt intill filosofin och samtalar om det som nästan låter sig förstås och därför har någonting väsentligt att säga oss. Ju mer jag tycker mig förstå av poesins språk, desto svårare får jag dock att yttra mig i frågan. Kritikerns uppgift, hur den än definieras, verkar mer och mer omöjlig i förhållande till dikten. Det rationellt kritiska språket ska vara någon annan stans. Poesi kan bara besvaras med annan poesi. Jag brukar inte längre språket i samspelet med dikten, språket brukar mig. Och då gör man rätt i att tiga, vilket jag har lätt att inse, men svårt att acceptera.
”Dikten börjar bakom orden” skriver Tafdrup, ”bakom månens is/ i en plötslig illumination./ Försvinner in i det skrivna,/ blir till där/ medan allt omkring löses upp/ som fjärran ekon”. Herbert förstår samma sak i målarens ateljé: ”ögat säger att man står ut/ bara man lyckas/ komma in dit/ där målaren var/ utan vingar/ i kippande tofflor/ utan Vergilius/ med katten i fickan/ godhjärtad fantasi/ och en omedveten hand/ som rättar till världen”.
Där i det outsagdas utsagdhet, i de ojämna högermarginalernas gåtfulla och enorma efterklang. Det är vad det hela handlar om.