Jag har skrivit om det här tidigare, blivit anklagad för kverulans. Och ja, det kan kanske stämma. Kanske jag klagar för mycket. Eller så kanske det egentligen är min simultanförmåga som är kass. Eller bara gammeldags.
Jag minns på 1990-talet, det sades att det hade blivit för lätt att komma in på pilotutbildningar, ungdomarna hade inga problem med flygsimulatorerna. De hade fått så mycket och bra data- och tv-spelsträning. Jag hörde inte dit, kan jag lätt säga. Jag kan knappt gå i en trappa och prata samtidigt. Men det är roligt när folk blivit för bra, visst? När samhället inte hänger med. Alltså, klart att det är dåligt i fall flygplan skulle börja falla från himlen. Och, för att återknyta till inledningen, klart att det vore dåligt utan internet. För det var det jag menade, att jag försöker, verkligen anstränger mig, för att inte lägga mig i debatten. Att inte bry mig om snackisarna (mitt kanske värsta ord förresten, tätt följt av tänk, som substantiv, ett tänk och substantivet säg, ett säg), att inte länka vidare varenda indignerad reaktion på orättvisor på facebook. Att inte börja snacka i offentligheten, eller åtminstone semi-offentligheten, med alla som antagligen redan är av ungefär samma åsikt. För, kalla mig återigen gammeldags, men det är så jag valt mina vänner i de sociala medierna: de som jag gillar, med sunda värderingar och liknande intressen. Precis som i verkliga livet. Och på samma mått försöker jag undvika att tjafsa med de som inte tycker likadant. Åtminstone inte hela tiden tänker jag tjafsa och diskutera.
Jag orkar bara inte med tidens tempo. Exempelvis skulle jag med lätthet, passion och övertygelse lika gärna kunna skriva den här krönikan om våldtäktsmålet i Umeå eller Uppdrag granskning eller 30 anledningar till att feminism behövs-kampanjen. Eller något annat, som faktiskt är viktigt, för det är det, allt det ovan nämnda tycker jag är superviktigt. Men från och med nyss får någon annan ta det. Jag hinner inte tänka klart en tanke, bara reagera på andras åsikter. Så vill jag inte vara, så vill jag inte ha det. Och jag är inte satt på den här jorden för att debattera, jag är här för att göra låtar och skriva böcker. Obs, skämt, inte storhetsvansinne.
Eller, vänta, stryk det där sista. Jag är satt på jorden av en anledning. Jag är bäst fattar ni det?
Hehehe. Sådärja, då drog man förhoppningsvis åt sig lite näthat från de som pratar om viktiga saker på riktigt, så att de slipper oroa sig lite. Så har jag gjort någon nytta i alla fall, trots min världsfrånvändhet.