Utan Willie Mitchell vet inte jag vart min musiksmak hamnat. Förmodligen hade jag aldrig tagit mig ur min Yngwie Malmsteen-period där Rikards pappa Roland hjälpte oss såga till fejk Fender Stratocasters av plywood. Kanske hade jag pumpat Captain Hollywood istället för Philly-rap i min första egna lägenhet på Malmudden? Otäcka tankar. Klart är i alla fall att jag förmodligen aldrig snubblat över vare sig The Roots, Raphael Saadiq eller Tony! Toni! Toné! Klassiska hiphop och rn’b-artister som på nittiotalet överförde Willie Mitchells musikalitet in i modern klubbmusik - och fick mig och 100.000 tals andra att vallfärda till skivbutikerna för en rejäl dos lyxig nysoul. Utan Willie inget Hi-records, ingen Al Green och Let’s stay together, ingen Ann Pebbles eller I can’t stand the rain. Och allt som följt i de fotspåren från 1970-talet till dags datum. Willie Mitchell dog 5 januari 2010, 81 år gammal. Jag och min vän och kollega Olle Olsson har det som (?) är den sista svenskgjorda intervjun med Willie, en av soulvärldens mest legendariska producenter och låtskrivare. Så just nu sitter jag och skriver på Willies story, utifrån Olles inspelade möte med honom i Royal Studios i Memphis 2005. Redan då hade Willie börjat bli krasslig. Talet sluddrade en aning och Olle berättar att Willie visar en rad uppenbara tecken på att nyligen ha drabbats av stroke. Men trots att han både har svårt att röra sig och uttrycka sig, tappade han aldrig sin stolta hållning. In i livets slutskede slarvade Willie aldrig med den klanderfria stilen. Tangorabatten var alltid perfekt ansad, de tunna guldkedjorna skymtar fortfarande under den perfekt strukna skjortan och blicken viker inte - fast åldern också fått honom att sjunka ihop en aning. Jag lyssnar på inspelningen från Olles möte och hör en väldigt stolt man. Som talar med en sån där stämma som gör att man håller andan i början av varje mening. En man vars filosofi aldrig var svårare än "Jag började producera för att jag inte gillade det jag hörde där ute. Så jag gjorde det själv". En trumpetare från Memphis som lämnade sina fasta gig i Stax-studion (som då var en av världens mest inflytelserika studios) och Home of the Blues-labeln för att han inte gillade hur den tidens hitlåtar lät på radion. För att ingen han jobbade med delade hans vision om hur hits kunde låta. Det finns ju onekligen något väldigt enkelt att tycka om med sådant mod. Hi Records grundades 1957 efter en investering på cirka 30 svenska kronor av den då 30-årige studioteknikern Ray Harris. Men det var inte förrän Willie Mitchell anställdes som artist och tekniker 1961 som bolaget skulle förvandlas från medelmåttor till legender. Det som var så fint med Mitchells sätt att se på sitt arbete, som jag tycker att de flesta av oss kan lära sig av, var att han aldrig lät marknaden styra hans magkänsla. Han sket helt enkelt i vad som hände om han inte gjorde "som man skulle". "En gång satte en kille 20.000 dollar på mixerbordet och bad mig producera honom. Jag lyssnade på det han hade och sa ta tillbaka dina pengar, jag kan inte göra något för dig för du kan inte göra något för mig", säger han på bandet. Som sagt, det är väldigt svårt att inte tycka om en sådan människa. Och många av oss har mycket att lära av Willie. Kanske ska jag ta och maila en länk med Memphis-soul till Nordeas chefer? Obol-Bo? Jag hoppas i alla fall jag dör lika gammal och stolt som Willie. Det tänker jag ta med mig av det här arbetet.
