När jag såg Revolutionary Road visste jag nästan ingenting om den. De första tjugo minuterna var jag uttråkad. Men sedan hände någonting. Sam Mendes film greppade tag om mig och vägrade släppa. När paret Wheeler (DiCaprio och Winslet) börjar ifrågasätta sina konforma 1950-talsliv smittar det av sig på åskådaren. Paret Wheeler verkar lyckliga sett utifrån, men de har inte ens varit i närheten av att uppfylla sina drömmar. De har råkat ut för det där som John Lennon uttryckte så fint: "Life is what happens to you while you’re busy making other plans". Efter sju år av äktenskap börjar paret Wheeler fundera på alternativa levnadssätt. Men man kanske inte ska reflektera över vad man har och inte har? Det kanske är då det börjar gå åt helvete. Som filmtittare brukar jag inte bli särskilt påverkad av stora känslor eller mycket våld på film. Efter åratal av filmkonsumtion blir man ganska härdad. Men Revolutionary Road är som ett minfält om man ens har det minsta lilla gemensamt med paret Wheelers situation. Och det är ganska troligt att just du har det. Leo och Kate har väntat ganska länge på en återförening. De ville hålla sig så långt borta som möjligt från Titanic-liknade material. Men i mina ögon är Revolutionary Road en direkt reaktion på den där romantiserande synen på kärlek som förmedlas i båtfilmen. Här har vi ett par som har byggt upp en relation på en instabil grund. De har kastat sig in i äktenskapet utan att tänka efter. Och alla andra omkring dem gör likadant. När uppvaknandet kommer är baksmällan obeskrivlig.
