En av de saker som gläder mig mest som populärkulturskonsument just nu är den nygamla trenden att tacka nej. Redan under min tid som vikarie på Aftonbladet 2009 så gick det upp för mig vilken skillnad det är från nu, och säg 30 år sedan.
"Gossen", eller Jan-Olov Andersson som han egentligen heter är en av bladets äldsta nöjesreportrar. Under en av våra fredagsvandringar till systembolaget berättade han om 1980-talet. Om Ebba Grön, om Gyllene Tider. Inte ens Thåström sa ju nej till kvällstidningarna då. Gossen och hans fotograf kunde utan att någon protesterade dyka upp för efterfest på det stadshotell, i den stad, som nu råkade vara kvällens spelställe. Vid frukost dagen efter kunde de sitta vid bordet intill och tjuvlyssna om vilka tjejer som hängde med upp och vem som gjorde vad.
Under min tid på Aftonbladet var det inte ens nära att artister som Fever Ray, Robyn eller Lykke Li skulle prata med en.
Tack och lov att folk säger nej nuförtiden.
När jag ser Säkert! sitta vid köksbordet i SVT:s De kallar oss artister med benen i skräddarställning i sitt lilla trähus i Umeå, med funkiskök och rödrutig diskhandduk som kuliss, då ser jag en artist som borde sagt just:
Nej.
Vad tänker hon med? Varför är allt så oplanerat? Varför vill hon visa upp det här? “If there is no heaven Fredrik, why am i all kind" skriver hon så tangenterna sprättar på hennes Macbook. Pratar med sån där duktig-flicka-röst som pitchar upp en oktav i slutet av varje mening. Oj, nu hämtar hon visst mer kaffe. Om det är så här hennes “konst" blir till så borde hon försöka hålla detta hemligt, tänker jag.
Är inte det här lite väl cyniskt? Kanske. Jag är säker på att även Karin Dreijer skrivit en och annan text med kaffekopp plus kök i sina dagar. Men hon är i alla fall smart nog att inte berätta om det. Alla som rör sig i de kretsarna hon och hennes musiker befinner sig i vet att hon till vardags ter sig precis som vilken vanlig småbarnsmamma som helst. Hon är inte så jävla speciell en måndagseftermiddag när hon kommer hem trött och tvingas laga vegsås utan bra kryddor för att någon glömt att handla. Men det Dreijer gör genom att säga nej är att låta oss skapa våra egna bilder av hur hennes liv ser ut, där bakom musiken som så många älskar. Därför köper vi också hennes mystiska scenpersonligheter som domedagsprofeten Fever Ray eller de knallröda feministerna i The Knife.
Samtidigt sitter Annika Norlin där i köket och glömmer att musik är lika mycket en inre upplevelse som en ackordsföljd. Lika mycket identitet och ett förhållningssätt till livet som rätt melodi i refrängen.
Kan man aldrig säga ja då?
Jo, om du är en artist som Martin Stenmarck. Som ska sälja just den bilden av dig själv som "helt vanlig", och le så där fint på beställning. Stenmarck vet också, precis som Dreijer, hur han ska göra och varför han gör det. Detta lärde jag mig inte minst under den där tiden på Aftonbladet. Hur varje bildruta och citat i Nöjesbladet inför en ny "Ladies Night"-säsong är uttänkt på förhand in i minsta detalj. Eller för all del hur alla de stora nöjesteve-produktionerna och kvällstidningarna lever i en perfekt symbios, där båda behöver varandra lika mycket.
Nyligen satt jag också (i egenskap av reporter) med på ett möte mellan Stenmarck, hans manager Anders, och en till ur Stenmarcks stab. De hade precis kommit ut från ett tidigare möte med topparna på TV4 som handlade om att Stenmarck hade en ny tv-idé för kanalen där han ska förverkliga en "vanlig" persons dröm i varje avsnitt. Ingen i sällskapet runt Stenmarck hymlade inför mig om att allt detta egentligen handlar om att kränga dvd:s. Etthundrafyrtionioochfemtio, tack så mycket.
"Ingen dröm är omöjlig" säger Stenmarck med sitt bästa tv-leende i reklamen för samma program som nu rullar på fyran. Så väljer han att presentera sin konst.
Inte vill väl Annika Norlin in dit och tävla?