Inte så att jag inte står för den. Men det är så sjukt tråkigt och svennebananigt att vara en som har åsikter om tv-program. Särskilt sådär allmängiltigt som jag hade. Rent tekniskt skulle den ha bestått av, i runda slängar, 2500 tecken, och jag brukar ha rätt bra koll på sånt, jag vet för det mesta redan på en gång när slutet börjar närma sig. Alltså, utan att börja räkna ord.
Nu var jag uppe i drygt 5000 tecken när jag var klar med första utkastet. Och då borde jag såklart ha börjat om från början: Det säger sig självt att en sådan missbedömning knappast kan korrigeras med mindre. Men så gjorde jag inte. Jag började kapa adjektiv, prepositioner och utvikningar tills det knappt var något kvar av själva texten, mer än en ytlig genomgång av saker som var och en som är det minsta intresserad har djupare insikt i själva. Ett rent slöseri med tid och naturresurser bidde det, en metaforisk tumme, som i sagan.
Men så är ibland. Man har inget att säga så man rapar upp självklarheter helt enkelt för att man lovat och får betalt. Och det är en dödssynd om man har det som yrke, eller vad jag nu ska kalla det, det jag håller med på den här sidan. Eller dödssynd, som att jag accepterar något slags religiöst moraliskt rättesnöre angående det jag skriver. Det är nästan ännu värre (än att göra det jag gjorde alltså): Att gå någon annans ärenden, en guds eller en allmän opinions förväntningar till mötes.
Mitt kontrakt med dig, kära läsare, som jag ser det i alla fall, går ut på att jag skriver något som gör tiden det tar att läsa det värt någonting. Att det händer något. Att någon kanske tänker, ”aha, just ja, så kan det förstås vara”. Eller lika gärna, ”stopp och belägg, det där håller jag då rakt inte med om.” Och sedan, i bästa fall, formulerar vederbörande en egen åsikt. Kanske om något hen inte ens visste den hade en åsikt om. Och med det sagt, så förstår jag såklart att majoriteten inte bryr sig överhuvudtaget.
Men min målsättning är alltså den, hela tiden. Att förändra något, om än pyttelitet.
Och, nä, den här texten är inte heller så märkvärdig. Den handlar mest om hur dålig en annan krönika jag skrev var. Så möjligen är detta bara fortsatt rapande. Men i och med att jag skrivit det, lämnat det vidare till redaktör Vnuk, så är det inte min sak att bedöma längre. Och nu är den slut. Tiden det tog dig att läsa går aldrig att få tillbaka, men du gjorde inga dumheter just då i alla fall. Alltid nåt.