Vi befinner oss alla i den lilla världen. Konsten och konstnärerna finns till för att spegla den stora världen. Ibland, när den lyckas, gör den att vi kan förstå den stora världen lite bättre.
är världen en maskin vi inte kan påverka. Själva är vi som olja, muttrar eller kugghjul, ovetandes om vår egen plats och funktion. I bästa fall kan vi vara som grus på precis rätt ställe och däri ligger vårt största hopp om att få det mått av uppmärksamhet vi alla eftersträvar. Det är ett hopp om att få skava.
ting pågår, liv fortlöper och saker händer, oavsett vad man gör. I sämre stunder och dåliga tider är det lätt att hamna utanför strömmen. Man står helt plötsligt utanför maskinen och upptäcker att saker och ting lika gärna kan fortsätta även utan ens eget försumbara lilla bidrag. Livets lotteri är precis som vilket lotteri som helst: det är mest nitlotter.
Jag har sett vartenda avsnitt av Veckans brott den här våren. Det är sällan man får se ett så suveränt program. Vilken njutning det är att få ta del av Leif GW Perssons enorma intelligens och faktabank.
Men det är inte bara det som lockar: även vårt intresse för brott och våld är i sig så fruktansvärt intressant. Det där med att vi inte kan låta bli att titta.
finns det ett uttryck som heter "rubberneck". Översatt: gumminacke. Det är vad man får när man kör förbi en bilolycka, när man hänger med huvet ut genom rutan och stirrar på vraket.
är det: man ser ett avsnitt om ett fruktansvärt brott, ett mord, och fascineras över det horribla samtidigt som man fascineras över att man fascineras av just det. Man intresserar sig för sin egen gumminacke, så att säga. Och det är också fascinerande över hur det intresset egentligen inte kan ses som ett mått på ens perversa drag, utan att det snarare är ett mått på hur normal man är, eftersom att det draget så tydligt finns hos oss alla. Alla tittar, gemene man lika väl som gemena män.
Nu är det Umeå open och det här tänker jag på. Att det mycket handlar om det. Det finns något stort i att stå utanför och titta in, samtidigt som man frågar: vad är det för fel?
det man vill åt.
stora banden som spelar i helgen sysslar med det: Håkan Hellström, Säkert! och Bob Hund. Det är utanförskap, ensliga gemensamheter och diverse andra orsaker till misär.
på Thomas Öbergs, Håkan Hellströms eller Annika Norlins texter är lika intressant som att höra Leif GW Persson analysera ett mord. Det är uttryck för genialitet och vem vill inte höra genier tala, även om de i botten bara har en liten röst.
Det är det vi i publiken vill åt när vi vänder oss mot uttydarna. Vi vill lyssna till de som kan peka med hela handen och säga: det är det här som är fel. Vi vrider nacken mot rampljuset, stirrar in i det överexponerade gömstället och världen tycks oss tydligare. Kanske förstår vi den lite bättre.
varje insikt som gör att vi förstår världen lite bättre så förstår vi också att det finns mer vi ännu inte förstått. För varje mental landvinning vi gör inser vi också att kartan är större än vad vi tidigare trott, så för varje sak vi lär oss inser vi också att det finns ännu mer vi inte förstår.
Människor är bara små pyttar på jorden. Ingen av oss är ens en eon. Vi lever våra liv och gör våra saker. Vad är det för liv vi har? Det är våra liv. Det enda vi fick och det enda vi har. Snart är det över, för ALLA. Går det ens att förstå. Hör det ens hit?
är över är det inomhusfestival i Umeå, med en god blandning av stora och små artister. Det är sånt man ägnar sig åt medan man lever.