Det var i slutet av nittiotalet och det pågick ett litteraturprojekt i Norrland. Någon positivt inställd kulturinstitution hade bidragit med pengar till långa och krångliga resor och till övernattningar på glest frekventerade hotellrum. Skolor och bibliotek skulle besökas, såväl kustnära städer som orter i inlandet skulle få sitt lystmäte av uppläsningar och skrivarverkstäder. Själv hamnade jag en vacker marsdag i Lycksele. Jag hade blivit bokad av en skola och skulle träffa en grupp mellanstadieelever. Skrivövningar stod på programmet och strax före lunch svängde jag in med hyrbilen på parkeringsplatsen, stegade in i skolan och letade mig fram till klassrummet. Jag minns att läraren inte var alltför entusiastisk över min insats. Hon refererade ideligen till ett annat besök av en annan författare. "Hon pratade mycket om känslan när hon skrev med barnen", sa läraren flera gånger. Jag känner författaren i fråga och fann inget skäl att ifrågasätta utsagan, däremot började jag tvivla en smula på mig själv, jag kände mig i lärarens ögon som en kallhamrad typ och min egen kreativitet ställde sig inte direkt som spön i backen. Det gjorde den uppenbarligen inte heller hos en av flickorna i gruppen. Hon satt mest och tittade ner på sitt tomma papper och kunde inte, trots att jag gav eleverna den ena ingången efter den andra, komma på ett enda ord att skriva. Jag vankade läraraktigt runt i klassrummet och när jag passerade henne lyfte hon sin förtvivlade blick mot mig. "Det gör inget", viskade jag till henne, "man kommer inte alltid på något att skriva, så är det för mig också ibland." Jag tror aldrig att jag har sett ett ansiktsuttryck förändras så snabbt som hos den där flickan i Lycksele. Hon blev liksom en enda stor lättnad, ett enda stort leende. Hon höll fast sin glada blick i min en lång stund, sedan la hon ner pennan med en smäll på bänken och lutade sig nöjt tillbaka på stolen. Jag blev kvar på skolan ett tag efter besöket i klassen, det skulle fikas och pratas och jag behövde lite tips och råd för färden till nästa ställe. Det blev några turer genom skolkorridoren och vart jag än vände mig hade jag den där flickan som en leende skugga i närheten. Jag har tänkt på henne många gånger. Jag har tänkt att av alla hundratals elever jag har träffat på skolor genom åren, har ingen visat större uppskattning än hon. Och för mitt vidkommande så är insikten om att litteratur inte är något som kan pressas fram, värd varenda krona som lett fram till den.
